Mikola Statkievitj 2006: ”Allt kan förändras snabbt, frågan är bara när”

Ibland känns det angeläget att återpublicera artiklar som har några år på nacken.
Den här gjordes i mars 2006. Den 19 december 2010 greps Mikola Statkievitj och dömdes till 6,5 års fängelse. Han sitter fortfarande i fängelse. 

Mikola Statkievitj med sin dåvarande fru Valentina och katten Serafim.
Maj 2006. Foto © Maria Söderberg

Mikola Statkevitj: Fängslad (s)-ledare i Belarus

som hoppas på kvinnorna

Belarus går till presidentval den 19 mars 2006. 

En av de mest färgstarka oppositionspolitikerna är förvisad och sitter i arbetsläger. 

Mikola Statkevitj, socialdemokratisk ledare, fick tre års fängelse för att ha organiserat protestdemonstrationer.

Intervju 6/6 2006.
http://www.youtube.com/watch?v=j4I1URvqVP0

Om politiska fångar bokmässan 2013 med Martin Uggla, Kristina Henschen och Maria Söderberg:
http://vitryssland.wordpress.com/2013/09/30/politiska-fangar-uppmarksammade-pa-bokmassan/

       Av Maria Söderberg

Ett tunt snötäcke och en mild sol lyser upp bostadsområdet i utkanten av staden Baranovitji. Staden ligger tolv mil sydväst om Minsk. 

Det är söndag förmiddag och alldeles tomt utanför niovåningshuset på Sjukovagatan. Gatan har fått namn efter en av hjältarna från andra världskriget, general Georgij Sjukov. Här, i en lägenhet hos sin åttioårige far, finns Mikola Statkevitj, ordförande i det belarusiska socialdemokratiska partiet (Narodnaya Hramda). Han är dömd till straffarbete för att ha organiserat ”massupplopp” i Minsk den 18 och 19 oktober 2004. Aktionen var en protest mot parlamentsvalen samma månad.

Mikola Statkevitj och den medåtalade Paval Sevyarynets, en av ungdomsledarna i den belarusiska folkfronten, fick tre år vardera. En tredjedel av strafftiden avfördes dock omgående. Detta som en gest, en amnesti, som regimen utfärdade i samband med landets 60-årsfirande av andra världskrigets slut. Frihetsberövandet innebär tvångsarbete. I Mikola Statkevitjs fall förvisning till Baranovitji där han bland annat reparerar teveapparater och dammsugare. Detta var något han tidigare gjorde till husbehov, denne pensionerade officer från belarusiska  armén med en ingenjörsexamen från universitet. 

I början fick han dela cell med sex andra fångar, sedan flyttades han till en cell med två andra. Förhållandena var vidriga; toaletterna stank, det var smutsigt och trångt. Medfångarna kunde dricka alkohol i cellerna. Sedan Mikola Statkevitj beskrivit situationen i ett flertal intervjuer blev det besvärande för fängelseledningen och han fick, efter en ansökan från hans far till inrikesdepartementet, lov att bo hemma hos honom. Men promenaden till och från anstalten tar två timmar varje dag och han åtföljs av två säkerhetspoliser.

Arbetar på bok om politisk etik

När jag kliver ur bilen för att gå upp till lägenheten tittar jag mig omkring. Nej, ingen ser ut att vara här denna fridfulla morgon, och jag funderar också om det här är sista gången som jag får ett visum att besöka landet. Men Belarus har överraskat förr. När jag möter den välkomnande, skrattande oppositionsledaren i tamburen till lägenheten – min första intervju med honom var 1997 – är det svårt att föreställa sig att jag står framför en person dömd till straffarbete. På näthinnan finns onekligen bilden av det fruktade Gulag. Paradoxen är att han förvisats och frihetsberövats i ett land som brukar benämnas Europas sista diktatur, ändå kan han träffa vem han vill och ge intervjuer. Till straffarbetets reglemente hör att en dömd person har rätt att besöka sin familj och hemort en gång i månaden. Men i Statkevitj fall har denna regel satts ur spel; han anses helt enkelt för farlig för regimen. Jag kommer att tänka på en av mina vänner i den belarusiska staden Pinsk som sa. ”Vi som tänker själva och agerar ses som värre fiender till samhället än de kriminella”.

Mikola Statkevitjs fru Valentina och katten Serafim, kallad Sima, är på besök. Parets två döttrar, 22 och 25 år, har fått möjlighet att studera i Tyskland. 

– Vi är oerhört tacksamma för det, säger Valentina,

– De hade fått problem i Belarus idag med en sådan pappa.

Snart står en tidig lunch på bordet med kyckling, potatis, sallad, hemgjord äppelsaft och små glas med belarusisk konjak.

– Lukasjenka har gett mig en semester, säger Mikola Statkevitj och ler brett.
Katten Sima sitter i hans knä, denna energiska raskatt som han tycker är lika ful som den är intelligent.

– Nu får jag tid att tänka och skriva. Jag arbetar på en bok om politisk etik. 

Ordet etik på belarusiska har två betydelser, välvilja och frihet. Det handlar förstås om motståndets etik i vårt samhälle och jag försöker hitta svar på olika frågor. Även på frågor som handlar om rätt och fel i mitt eget beteende. 

Han beskriver hur det belarusiska samhället hyllar de modiga människorna i landets förflutna. Historierna från krigen med dess hjältar lyfts ständigt fram, både av makten i sin propaganda men också av individer.

– Det blir lätt att bortse från att vi har många belarusiska medborgare idag som gör stora uppoffringar för att förbättra situationen. Jag tänker inte minst på kvinnorna, det är dem jag också hoppas på. De belarusiska kvinnorna är starkare än männen. De visar större mod och jag funderar ofta på hur och varför männen beter sig som de gör. De pratar mer än de agerar.

Internationellt stöd

Under strafftiden har de internationella sympatiyttringar varit många. Den diplomatiska kåren i Minsk följde noga rättegången. Socialistinternationalen, Europeiska unionen och Europarådet har gjort kraftfulla markeringar mot den belarusiska regimen. Några dagar före vårt möte har det svenska ambassadrådet Stefan Eriksson varit på besök och överlämnat ett personligt brev från den svenske utrikesministern. Under hösten fick han besök av riksdagsledamoten Cecilia Wigström (fp). Tidningen Time har just publicerat en intervju med honom. 

– Så länge det finns en enda liten oberoende tidning eller Radio Svaboda kan jag få ut mitt budskap även inom landet.

Radio Svaboda, en del av det amerikanska Radio Free Europe med huvudkontor i Prag, är den enda oppositionella radioröst med politiska nyheter som idag kan avlyssnas i Belarus.

Inför presidentvalet den 19 mars 2006 ska hans parti upprätta ett kontor i Baranovitji. Det tidigare kontoret i Minsk har övertagits av hans politiske rival Alexander Kazulin. Mikola Statkevitj beskriver hur denne tidigare rektor på ett av Minsks universitet och hans grupp använde sig av myndigheterna för att splittra och söndra partiet. 

– De beslagtog arkiv, mina personliga tillhörigheter och jag har till och med hört att de använder sig av min gamla tofflor som stod där!

Han skrattar, men det är inte att ta miste på att förra årets interna strider, som gavs stor publicitet – och därmed pluspoäng till regimen – lämnat en bitter eftersmak.

Bilden av Mikola Statkevitjs ledarskap går starkt isär. Hans kritiker menar att han styr för hårdhänt och inte kunnat involvera och överbrygga motsättningar mellan, till exempel, den brokiga skara av unga människor som bildade socialdemokratiska föreningar utanför hans parti. I kontakten med andra länders socialdemokratiska partier har det ibland skurit sig, därtill rejält. Svenska broderpartiets representanter har fått råskäll för att de inte bara valt att samarbeta med honom, utan även – som Statkievitj menar – vänt sig till de anti-europeiska kommunistpartierna i Belarus. Ett bråk inom familjen kan tyckas, men samarbetssvårigheterna har lett till frusna relationer som plågat båda parter. För svensk del även inneburit att regeringspartiet haft svårt att kommunicera med en viktig, politisk personlighet i den belarusiska oppositionen. Och sådana växer knappast på träden.

Men i en tid som denna, när han dömts till straffarbete, och Belarus står inför ännu ett kontrollerat val, är ”familjen” åter samlad; varma hälsningar utväxlas och stöd sipprar – det vore alldeles uppenbart fel att beskriva det som ”strömmar” – in till hans arbete för att återupprätta partiet. Trots allt är partiväsende och parlamentarism en ny företeelse i landets självständiga historia: för femton år sedan var man en del av Sovjetunionen.

– Vi kan inte förebrå andra för våra problem, sammanfattar Mikola Statkevitj, varken med partierna eller situationen i landet.

– Det här är något som vi själva måste lösa.

Rädslan i samhället

Ett stort problem är rädslan som breder ut sig i samhället.

– Vi har nya lagar som förbjuder människor att säga sin mening, militära bilar och till och med tanks kan ses på huvudgatorna i Minsk. Vem som helst kan bli arresterad och myndigheterna kan avskeda folk som de önskar. 

Ett exempel på godtycke och bestraffning var när Åke Petersson, OSSE:s representant i Belarus, besökte honom.

– Direkt efter besöket blev tre socialdemokratiska aktivister avskedade. En var chefredaktör för en tidning, en biträdande rektor och en lärare på en gymnasieskola. Makten vill gärna statuera exempel med personer med hög status och på så vis skrämma de underlydande till tystnad.

En ny företeelse i Belarus är den offentliga sektorns ettåriga arbetskontrakt. Alla anställningsavtal omprövas årligen och en lärare, polis eller förskollärare kan därmed aldrig vara säker på att få behålla sitt arbete. Arbetsgivaren kan med hänvisning till arbetsbrist eller disciplinära problem avföra en person från lönelistan. Med presidentämbetets starka grepp om myndigheterna på alla nivåer, och den lojalitet som många visar systemet, är det ett högt pris som en oppositionell kan få betala för sin aktivism.

En av de senaste lagarna, denna gång antagen av parlamentet i november 2005, och inte – som varit brukligt en längre tid, ett dekret från presidenten – säger att man inte får förtala sitt land. Lagen är ett brott mot landets egen grundlag om yttrandefrihet. Straffet kan variera mellan sex månader upp till två års fängelse. 

Därtill får, sedan 1998, ingen förtala eller misskreditera en ämbetsman inom administrationen eller – ännu värre – presidenten inom media.

De aktivister som nu bjuder motstånd i det kommande presidentvalet har en svår uppgift när de ska bedriva kampanj mot den sittande presidenten. Mikola Statkevitj stöder oppositionens kandidat, Alexander Millenkevitj. Han är fysiker och tidigare universitetsprofessor från staden Hrodna. Millienkevitj tillhör den politiska inriktning i Belarus som förenklat kan beskrivs som höger, alternativt nationalistisk.

– Det är en absolut nödvändighet att samlas kring ett namn. Millienkevitj är en europaorienterad politiker och en sympatisk person.

Den enda partiledare som inte stöder oppositionens samlade kandidatnamn är Statkevitj huvudvärk Alexander Kazulin. Han bedriver en egen presidentvalkampanj, som har små möjligheter att lyckats eftersom den övriga samlade oppositionen lägger sina krafter på en kandidat.

Alla utgår dock från att president Lukasjenka ska vinna – med eller utan fusk – och ytterligare förlänga sin tid vid makten med sju år. Han har redan suttit tolv år. Maktbasen är kollektivjordbruken och det stora antalet offentliganställda som ser sin försörjning direkt kopplad till den nuvarande presidenten. Vinterns energibråk mellan Ukraina och Ryssland har inte minskat denna grupps lojalitet. Belarusier är knappast kända för hett temperament och i en värld som många upplever som instabil, ligger det nära till hands att låta ”batska” (kan översättas som både fader och ledare) fortsätta styra. Vem skulle annars göra det? Knappast någon annan politisk figur tillåts visas upp, än mindre prata fritt i TV och radio. Hösten 2001 visade belarusisk TV nedtrampade affischbilder på (s)-ledaren Mikola Statkevitj  som i speakertexten omnämndes som ”subversiv” och ”kriminell”.

Gratishjälp från Putin

Är president Lukasjenka orolig inför valet?

– Han är väldigt rädd och nervös, säger Statkevitj med eftertryck.

– Under hans styre har vårt beroende av Ryssland ökat. Lukasjenka har byggt sitt ekonomiska system med gratishjälp från Putin, inte minst genom oljeköp. Belarus har köpt billig olja som inte håller europeiska mått, men av 18,5 miljoner ton olja har de bearbetat en del och lyckats sälja vidare. Ett land som handlat av Belarus är Holland. 

– Men om vi förlitar oss på den utsträckta ryska statens hand, vet vi också att den en dag kan knytas. Det är därför vi måste kämpa för vårt oberoende.

Katten Serafim (kallad Sima) var en egensinnig katt och lockade till många skratt

oh omtanke under sitt helgbesök. Foto © Maria Söderberg 2006.

Kan du agera under valkampanjen?

– Om jag inte blandar mig i den belarusiska politiken, kan jag vara fri i april. Åtminstone kanske jag kan förflyttas till Minsk och arbeta med något som staten tilldelat mig. Men detta vet jag inget om. Ännu. Om människor kommer att samlas på torget, före eller efter valet, då vet jag inte vad det blir för min del. Allt kan förändras snabbt, frågan är bara när.

Vad menar du med att ”samlas på torget”?

Mikola Statkevitj biter av frågan.

– Det ska eller tänker jag inte förklara.

Texten finns även publicerad hos Palmecentret i en version utan bilder:
http://palmecenter.se/sv/Vad-tycker-vi/Artikelarkiv/Ostra-Europa/Vitryssland/Moldavien/060120-Mikola-Statkevitj-fangslad-vitrysk-s-ledare-som-hoppas-pa-kvinnorna/

Läs även om Alexander Kazulin här:
http://palmecenter.se/sv/Vad-tycker-vi/Artikelarkiv/Ostra-Europa/Vitryssland/Moldavien/100616Aljaksandr-Kazulin/