Fotograf Maria Söderberg: 2013

28 december 2013

Ukraina: Journalisten Tetiana Tjornovils bilkamera bästa beviset

Före och efter juldagen 2013: Tetiana Tjornovil, 34 år, journalist på Ukrainska Pravda
och bloggare. Foto från Kiev Post.

Tillägg 5 mars 2014:
Kanske får vi veta sanningen nu om hur det gick till när Tetiana Tjornovil misshandlades? Läs här i journalistgruppens
http://stories.yanukovychleaks.org/notatki_osobystogo_ohorontsya/
Det vilar något väldigt oroväckande över hela historien. Ungefär som när fallet med journalisten Georgji Gongadzes nystades upp.

28/12-13: De var natten till juldagen när journalisten Tetiana Tjornovils bil prejades och tvingades in till vägkanten på Boryspilleden in mot Kiev. Flera män i en Porsche Cayanne, slog sönder hennes bilruta och slet henne från förarsätet.
Det finns många detaljerade uppgifter om händelsen i ukrainsk media dessa dagar, och nu även internationellt, men det som gjorde att gärningsmännen nu tycks åka dit är Tetiana Tjornovils bilkamera.

I Ryssland och Ukraina är många bilar idag utrustade med kamera. Blir de t ex påkörda – eller själva deltar i en olycka med sin bil – finns en film som kan berätta om händelseförloppet. Dessa små kameror har tagit över en del av polisens och försäkringsbranschens uppgifter. En kort film anses styrka det mesta. Minns ni årets meteoritnedslag i Tjeljabinsk den 15 februari? Många av de filmer som visades kom just från dessa små kameror i bilar.

Journalisten Tetiana Tjornovil, som är känd för att beskriva korruption och orättvisor i Ukraina, visste förstås inte vad som skulle ske när hon slets ut ur bilen och misshandlades svårt. Det blev många sparkar mot hennes huvud och kropp. Hon lämnades kvar i diket. Det är ett under, värdig julhelgen, att hon överlevde.

En trafikpolis fick syn på hennes bil, såg henne i diket i mörkret och larmade polis och ambulans. Brottet uppdagades. Och en liten filmkamera med fem minuters film fick en avgörande betydelse. Kanske hjälterollen ska tillskrivas de poliser som faktiskt bara gjorde sin marktjänst? Så är inte alltid fallet.

Historien är en i raden av svåra övergrepp på journalister i Ukraina.
Georgji Gongadze är ett tragiskt fall, han försvann i september 2000. Hans kropp hittades med avhugget huvudet utanför Kiev två månader senare. Liksom Tetiana Tjornovils var han undersökande reporter. Fallet kom att kallas för Kutjma gate, efter president Leonid Kutjmas misstänkta inblandning i fallet.

Väntar på svar vad som hänt hennes man:
Svetlana Zavadskaja 2001 i Stockholm.
Foto © Maria Söderberg

I Belarus finns fortfarande en rad olösta fall med försvunna personer. Flera av dem leder misstankarna till kretsen nära president Aljaksandr Lukasjenka. En av dessa försvunna är filmaren Dimitri Zavadskij. Han försvann spårlöst på Minsk flygplats den 7 juli 2000.
Hans hustru Svetlana Zavadskaja, som jag träffat vid flera tillfällen, väntar fortfarande på svar om vad som hänt. När hon 2004 stod på Oktobertorget i Minsk med en bild på sin försvunna man slogs hon i ansiktet av polisen.
Oppositionspolitikern Viktar Hantjar och hans vän, affärsmannen Anatol Krasouski, försvann i Minsk på en mindre gata 1999. Bara bilen stod kvar.

Leonid Kutjmas eftermäle blev beskt till följd av Gongadzes sargade kropp. I Kiev sitter med all säkerhet en regim, med president Viktor Janukovytj i spetsen, oroad över vad misshandeln av Tetiana Tjornovil ska leda till. Protesterna har tagit ny fart på Maidan. Gärningsmännen var kopplade till privata säkerhetsföretag – eller som polisen själva uttrycker det ”brottsyndikat” – och nu svär sig alla, även medlemmar av parlamentet fria från någon som helst kontakt eller inblandning med de gripna.

I grannlandets huvudstad Minsk sitter presidenten till synes säkert. Just nu. Men även här kan ett enskilt öde få allt på fall. Vad händer den dagen när kropparna av Dimitri Zavadskij, Viktar Hantjar, Anatol Krasouski och andra upptäcks? Detta oavsett var ansvaret faller.
Det hade gått snabbare få klarhet om de haft en smartphone eller en bilkamera till hands när det hände. Ny teknik och Internet tvingar utövarna till nya metoder. Avlyssning och inspelning av bildbevis finns inte bara i händerna på stater eller säkerhetsföretag.

Kanske blir Tetiana Tjornovils blodiga ansiktet regimens fall? Droppen som tar Ukraina in i ännu en ny politisk tid? Vi kan åtminstone följa detta i realtid.
Hur hade Ukrainas öde sett ut om det varit fallet åren 1932 och 1933 under den svåra hungersnöden?
Svindlande tanke.

Maria Söderberg

Besökte Ukraina 2005 två gånger och 2013 tre gånger.

Mer här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5742993

En protestvåg i Kiev, bränsle till missnöjet med regimen.

Foto: © Anastasia Vlasova, Kiev Post.

Bakgrund här och fortlöpande information: http://www.kyivpost.com/content/ukraine/journalist-and-protest-activist-chornovol-beaten-near-kyiv-334224.html

Tetianas Tjornovils egen blogg: http://blogs.pravda.com.ua/authors/chornovol/52b9e29e4286c/

Ambassadörer besöker den skadade journalisten:
"We all were shocked. We think that it is very important to show our support. I think the parliament has not only constitutional, but also moral obligations to ensure that journalists and public activists are protected from violence in this country," Swedish Ambassador to Ukraine Andreas von Beckerath said.
http://www.kyivpost.com/content/ukraine/tv-foreign-ambassadors-visit-journalist-chornovol-in-hospital-334353.html

26 december 2013

Pelikaner och mangroveskog på Tobago

Tobago julafton 2013

Mangroveskog vid det gröna vattnet. Det livsviktiga mötet mellan vatten och land sker just här. Skogen skyddar mot tsunamis. Vi åker sakta med båten längs kanten och vår kapten Marlon säger att han absolut inte vill gå närmare. Rötterna kan skadas. Mangroveträden finns fläckvis längs Tobagos kuster och här inne bland de täta bladverken och rötterna kan fiskar, djur, snäckor få skydd. Här häckar och vilar fåglarna. Träden är salttåliga och har en väldigt speciell egenhet. Marlon pekar och berättar om fröet som börjar gro redan på trädet och när den växer ut till en lufthängande rot och landar i vattnet bildar den med tid ett eget träd.

Anti-Scampi ropen från Sverige ekar i huvudet. Dammar för jätteräkor anläggs och mangroveskogar huggs ned. Det är en kortsiktig ekonomisk vinning, på sikt förödande. Kanske just julafton är en bra dag tänka på det? Vi ska vidare med båt och snart väntar snorkling bland koraller och spännande fiskar. Och vi får förmaningar om att aldrig röra vid korallerna och inte sticka oss på en sjöborre.

Som vanligt spanar jag mer efter fåglar än det som är under vattenytan. Ungarna retas.

På en klippa vid havet sitter en brun pelikan och torkar sig i den varma vinden. Åtminstone ser det ut som om den lyfter vingarna och låter luften härja friskt under spetsarna. Eller så spanar den på fisk. Det finns det gott om.

Vår båt är bara några meter ifrån, men nej, den lyfter inte. Med näbben nedtryckt mot halsen ser den lätt trumpen ut, bestämd. Ögonen är distinkta. det här är inte en fågel som man vill bli ovän med. Den kan säkert försvara sig rejält med näbben.

Just den här pelikanen häckar. Det kan man se på den vita halsen och de lätt gula fjädrarna på huvudet. Uppslagsverken ne.se har inte så mycket att säga om pelikaner. Det finns sju, åtta arter och de lever enbart i varma områden. De blir 115 till 180 cm långa och har ett vingspann på 205 till 360 cm. En myt omgärdar fågeln som kristen symbol för Jesu blod i den gamla boken ”Physiologus” om djurriket som utkom någon gång på 200-300-talet. Där sägs det att fågeln matar sina ungar med blod med att sticka hål på sin egen kropp. En uppoffrande idé som gav pelikanen plats i kyrkokonsten, i avbildningar och även som en del av stadsvapen.

I mytologin ansåg man att pelikanen älskade sina ungar mer än någon annan fågel.

Idag är pelikanen mindre hotad än på 1950-och 60-talen när framför allt bekämpningsmedlet DDT i Karibien höll på att slå ut den helt. Men tack och lov ökade vetskapen om giftet och arten återhämtade sig. Idag är det fiskeredskap som i första hand dödar fågeln när det inte sker naturligt.

Just nu älskar jag denna dag. Ungarna trivs på båten, det svalkar. Att spana på fiskar ger minnen under vinterdagar där hemma. Kapten Marlon är en trevlig guide som har med sin egen fyraårige son Sebastian. Jag rörs av allt jag ser och känner hur jag – tillsammans med en reserverad pelikan – lyfter från klippan och spanar österut.

Det är 850 mil till Sverige men allt tycks hänga ihop.

Maria Söderberg

Länkar:

Om mangroveskogar:

http://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/mangrove-skyddar-och-forsorjer

Här håller den bruna pelikanen till:

http://ebird.org/ebird/map/brnpel?bmo=1&emo=12&byr=2009&eyr=2013

Vem vill inte hänga med en pelikan? De med vita huvuden häckar.
Foto © Maria Söderberg (All rights reserved).

Marlon and Sebastian.
Foto © Maria Söderberg (All rights reserved).

I staden Márfa, Ungern, använder man t ex myten om pelikanen i stadsvapnet. "This bird, a common motif in Calvinism, was commonly used as a general representation of Christ very early in the religion’s history. One of the earliest examples, a relief, going back to cca. 1235, can be found in the porch of the Muenster Cathedral. It was due to a false scientific assumption, that the pelican, feeding her nestlings with her own blood, became a symbol for Christ." http://www.nemzetijelkepek.hu/onkormanyzat-marfa_en.shtml

9 november 2013

Jag dansar på moln

Top of Arjeplog en lisa för själen! Här på Lulep Iksják med Hornavan bakom.
Läs mer här! http://midsommarudden.blogspot.se/2013/10/final-top-of-arjeplog-sjutton-tog-tio.html

"Ett antal studier som publicerats världen runt,
visar att i en befolkning kan det finnas så
många som 30 % som har diskbråck".
(www.diskbråck.info)

”Hade du kommit hit för två månader sedan hade det blivit operation!” Det var den 31 oktober 2013. Överläkaren på Södersjukhusets ortopediska klinik tittade på magnetröntgenbilder på min ryggrad från sidan.

Det var alldeles uppenbart att något stack ut mellan fjärde och femte ländkotan. Som en kaviartub där en spricka uppstått och en bula trängt ut. Medicinskt handlar det om en disk mellan kotorna som spruckit. Disken består av vatten med ett yttre hölje av elastiskt brosk. Allt detta kan man läsa sig till hos sjukvårdsupplysningen.

Bilden var tagen den 15 oktober 2013.
Bara att lyssna till överläkarens beskrivning, hans namn var Peter Elkan, och hur han lyssnade till mig och min berättelse gav lindring. Ja, faktiskt hade det blivit något bättre de senaste dagarna. Jag såg ett ljus framför mig, ett sken bakom de grå persiennerna. På överläkarens stora skärm läste jag mitt namn, personnummer och i raden under stod det: "Icke-rökare".
Mötet i sig var en tröst. Efter en lång tid av smärta fick jag ett kvitto på att jag inte varit inbillningssjuk. "Nervsmärta är den värsta smärta kroppen kan utsatts för", fortsatte han.
"Men nu när du gått så långt tror jag vi väntar, det troliga är att det avtar".

Allt började i slutet av april, kanske i början av maj.
Jag tränar flera gånger i veckan, men i huvudsak sitter jag vid en dator. Det är bara att inse. En större delen av dygnets timmar sitter jag på min norska Stokke-stol i lätt lutande ställning. En lång rad uppgifter låg framför mig. Inte minst såg jag fram emot Litteraturdagar i Lviv, Ukraina, att bli klar med Magasin Silvervägen – som sannerligen bråskade – och så den arktiska litterära turnén med författare och journalister till Nordnorge. Efter midsommar väntade sommaraktiviteter i Arjeplogs kommun. Hur spännande skulle det inte bli!

Men ryggen, aj aj. Det blev sämre för varje dag. Dock förstod jag att det inte var bra att sitta stilla, bättre att vara ute och röra på sig – om litet mindre.
Det enda var att det påverkade mig att bara försöka hinna med det mest akuta. I juni var det näst intill outhärdligt, mer och mer Alvedon, flera gånger om dagen. Jag fick varna min son om att inte bli rädd om han hörde mig skrika om nätterna – det var bara ryggont. Efter Silverfestivalen i Arjeplog den 12-13 juli var det dags att på allvar söka hjälp, jag fick jag en tid hos läkare på sjukstugan i Arjeplog.

Läkaren Johansson tog emot och lyssnade i några minuter. Sedan ställde han, utan att tveka, diagnosen inflammation i lårmuskeln. Ingen undersökning. På apoteket köpte jag receptfri medicin. Efter tre veckor hade allt blivit värre. Nu skulle jag gå till Nasafjäll från den norska sidan.

Varför kunde inte inflammationen ge vika? Det gick inte att missa vandringen med norska turistföreningen! Ny läkarkontakt i Arjeplog och jag fick det narkotikaklassade Tramadol på recept per telefon. Den här medicinen visade sig vara rejält potent... jag i det närmaste blev nockad! Omtöcknad. Men smärtan lindrades något.

Tillbaka till Enskede gård i mitten av augusti blev det sjukgymnastik och vattengymnastik. Inget hjälpte. Smärttoppen infann sig på bokmässans sista dag i Göteborg. Jag var producent för Lilla Scenen på Internationella torget. Akut leverans till Sahlgrenska sjukhuset med ambulans. Jag minns att jag skrek i timmar bakom ett sänggaller. Sjuksköterskan bad mig att vara litet lugnare. En doktor skulle ju komma. Det skulle bli bättre. Mot kvällen blev det också något bättre och det var dags att ställa sig upp. Läkaren meddelade att jag hade haft ett ryggskott. De skulle skriva ut mig. Det fanns inga platser. Men jag kunde inte gå, det vänstra benet gav vika. Här ville jag inte stanna, men det fanns plötsligt ett undersökningsrum ledigt och där sov jag till sex på morgonen. Smärtmedicinen fungerade till sist. Morgonen efter tog jag mig med taxi till Göteborgs centralstation och tåget till Stockholm.

Sjukdomsberättelser omger oss ofta. De är sällan särskilt intressanta för omgivningen och det gäller att passa sig för överdosering. För er som ändå vill fortsätta läsa detta kan jag säga att min sjukdomshistoria är vanlig. Diskbråck drabbar i olika former var femte svensk. Det är alltså en av våra främsta folksjukdomar.
Detta med "ont i ryggen" omges förstås av en massa myter. Ryggskott är ett exempel. Det inträffar ofta plötsligt och går i regel över efter några dagar, kanske veckor. Förr i tiden skulle man vila bort ryggskott. Diskbråck och ryggskott är olika saker, men visst – de kan ha med varandra att göra, läser jag. Och en vanlig röntgen – som den jag gjorde på Sahlgrenska när benet vek sig och de skulle skriva ut mig – kan inte visa på diskbråck. Inga mjukdelar syns, det måste till en s k magnetröntgen.

När jag läser om kötider för magnetröntgen svindlar det till. För några år sedan var det tolv månaders väntetid på Sunderby sjukhus utanför Luleå. Gissar att det blivit bättre nu, eller – någon som vet?
http://www.kuriren.nu/arkiv/2010/08/25/Lule%E5/5507935/Kortare-v%E5rdk%F6-till-magnetr%F6ntgen.aspx
I Sundsvall är det just nu ett års kötid för s k oprioriterade patienter. http://dagbladet.se/nyheter/sundsvall/1.6395451-880-patienter-vantar-pa-magnetrontgen

Jag känner alltså en stor tacksamhet för den allmänläkare på Sturebys vårdcentral som satte igång med en akut remiss den 1 oktober. Han undersökte mina ben och rygg ordentligt vid två tillfällen och var den första som sa att det troligen var diskbråck. De tre tidigare hade pratat om inflammation, möjlig ischias och "ryggskott". Ja, en läkare på akuten på Södersjukhuset sa också diskbråck när jag kom in en sen fredagkväll och gav goda råd. Dessutom ordnade han med en alldeles ny superkorsett – ett förnämligt stöd för ryggen. För att inte äta en massa onödiga mediciner och leva med oro är det förstås knasviktigt med rätt diagnos.

Hur gjorde man förr med diskbråck? Det finns alltså massor av människor som lidit sig igenom plågsamma sjukperioder. Ungefär som med tandvärk, som även ger nervsmärtor. Det är en ynnest att få smärtlindring idag. Att kunna erbjuda en sådan vård för medborgarna är välfärd. Det finns sjukgymnaster och andra specialister. Vi vet ack, ack så mycket idag om hur man borde göra. Till exempel måste man träna magen och dess muskler mer så att den orkar hålla upp ryggen med sin kotrad. Därmed anser jag att avgifterna för gymnastik i offentliga hallar ska hållas på rimliga nivåer. Ett enda exempel här: Jag fick min 14-årige son att följa med på det öppna gym som finns på Eriksdalshallen. Det kostade 150 kr. Knappast rimligt eller vad säger ni andra? När han hörde det sa han bara: "Mamma, vi går härifrån". Jag insisterade, sedan vi var där och tränade en timme. (Själv har jag ett årskort på alla Stockholms offentliga hallar för ett pris av 4 200 kr/år. Står alltid på önskelistan när det drar ihop sig till jul).
Det kan inte ligga i samhällets intresse att sätta upp höga avgiftsbarriärer för idrott. Kostnaden för sjukvård, ja, den torde vara väsentligt högre. På kort tid har svenska folkets hälsa försämrats. Vi har t ex en viktökning på fem kilo i snitt per person på tjugo år. Alla extra kilon gör det svårare för kroppen att bära upp en ryggrad livet ut.

Det som slår mig är att rökning åter igen visar sig vara förödande för hälsan. Det var därför som varje läkare direkt frågade mig om detta. En rökare har skörare diskar och riskerar också i äldre åldrar lårbensbrott dubbelt så ofta som icke-rökare. Därför tycker jag att det ska bli ännu mindre tillåtande på allmän plats att röka och att fler ska få stöd för att kunna sluta. Det är HÄR det finns bästa vinsterna att hämta för folkhälsan.
Detta innebär följande, vilket jag gissar att varje seriös politiker känner till: Få folk att på alla finurliga sätt att sluta röka och att aldrig i något sammanhang uppmuntra till rökning.

Idag har min ryggsmärta nästan helt släppt. Det är ljuvligt leva.
Snart dags att börja dansa, igen.

Maria Söderberg
Arjeplog 9 november 2013

NÅGRA FAKTA OCH LÄNKAR

Hur vanligt är diskbråck?

"Diskbråck är mycket vanligt, kanske upp till var femte vuxen drabbas någon gång i livet. Att få diskbråck går ofta i arv i familjen och det man ärver är broskets kvalitet. Rökning är också en stor riskfaktor. Vanligaste patienten är runt 35–45 år, men risken för att få diskbråck sjunker ju äldre man blir. Efter 70 års ålder är diskbråck mycket ovanligt".
Läs gärna den här intervju med Björn Strömqvist, professor i ortopedi:
http://www.hemmetsjournal.se/Medicin/Medicin-och-halsa/Doktorn-Implantat-i-titan-ersatter-den-skadade-disken/

FAKTA FRÅN SJUKVÅRDSUPPLYSNINGEN: Mellan kotorna i ryggraden ligger så kallade diskar av brosk som är viktiga för ryggens rörlighet och samtidigt fungerar som stötdämpare. Om en disk brister kan den bukta ut och trycka mot ryggmärgen eller nervrötterna. Man kan få diskbråck i hela ryggraden men det är vanligast i ländryggen och därnäst i halsryggen. Det är inte klarlagt vad som orsakar sjukdomen, men ärftlighet har betydelse för utvecklingen av den.

Diskbråck är vanligt och ger många gånger inga större besvär. Men ibland leder det till smärta som kan komma mycket fort eller också utvecklas under en längre tid.

Diskbråck

Typiska besvär är att man får

ont i ryggen
smärta som strålar ner i ett ben
domningar och stickningar i benen
tyngdkänsla i benen
svårigheter att kontrollera rörelserna i benen
sämre känsel i benet och foten
värk i nacken
värk som strålar ut i armarna och fingrarna
svårigheter att kontrollera urin och avföring.

Slutligen sju myter om ryggont.

Sängläge är bästa behandlingen.
Fel! Bäst är att röra sig så mycket som möjligt med en gång.

Vila tills smärtan går över.
Fel! Fortsatt aktivitet leder till snabbare symtomfrihet.

Den mesta ryggvärken beror på skador eller tunga lyft.
Fel! En yttre orsak kan oftast inte påvisas.

Vanlig röntgen eller magnetkamera kan visa varför det gör ont.
Fel! Dessa undersökningar kan bara vara till hjälp om speciella tecken finns vid läkarundersökningen.

Ryggont är alltid ett arbetshinder.
Fel! Nästan aldrig. Att fortsätta som vanligt ger snabbare symtomfrihet.

Alla med rygg- och benont ska undersökas med röntgen eller magnetkamera för att ta reda på om diskbråck är orsaken.
Fel! Bara ett fåtal med benont (ischias) har diskbråck.

Alla med diskbråck behöver opereras.
Fel! Besvären går över av sig själv efter ett par veckor hos de flesta.

http://wwwc.aftonbladet.se/halsa/9811/21/rygg2.html

Om rökning: http://tobaksfakta.se/nyheter/allt-fler-lander-skyddar-sina-medborgare-mot-tobaksepidemin-visar-ny-rapport/

Laisviksberget med André Karlberg, Maria Sundqvist och Nenne Åman. Slutet av maj 2013.

Detta blir utmaningen i vinter!
Läs mer här:
http://www.midsommarudden.blogspot.se/2013/10/top-of-arjeplog-winter-saljstart-7.html

12 oktober 2013

Dödstraff, musik och Medborgarplatsen

http://belaruslitteratur.blogspot.se/2013/10/zmitser-vajtsiusjkevitj-artister-mot.html

Det kändes absurt. Göta Lejon på Götgatan i Stockholm ville ha mellan 25 000 till 30 000 kr för att hyra ut sin foajé i max två timmar en söndag eftermiddag. Det var inte salongen vi pratade om. Nej, foajén, och damen i biljettkassan som visade mig lokalen verkade inte ens förvånad. Det var inte hennes beslut – på ett papper från en producent med mitt mejl stod det med blyerts 25´–30´– och hon, biljettdamen, var mest trött, hon berättade att de haft en mycket arbetssam start på hösten. Musicalen Priscilla utannonserades på stora skyltar och Pernilla Wahlgrens illröda högresta frisyr lyste som en stoppsignal. Jag tackade för mig och steg ut i larmet på Götgatan.

Aktuell musikal.

Jag var alltså på jakt efter en lämplig lokal. Söndagen den 20 oktober kl. 16 ska vi protestera mot dödsstraffet i Belarus. Detta ska ske på Medborgarplatsen med musikern Zmitser Vajtsiusjkevitj – som i Minsk startat en kampanj mot dödsstraff – och Thomas Hammarberg, tidigare ambassadör och fram till 2012 Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Arrangörer är Amnesty, Olof Palmes Internationella Center, Silc, Östgruppen och Litterarurrresan/Belarus. Efter protesten utomhus tänkte jag mig en kort inomhuskonsert med Zmitser Vajtsiusjkevitj och tilltugg. Kanske något tal. (Allt blev snabbt ordnat med musikerns resa till Sverige till följd av passproblem, nu gällde det att få till något – detta som upplysning till er som kanske undrar varför inte detta kunde ha gjorts i april, eller enklast av allt – gör inte mer än du måste).

Belarus är det enda land i Europa som fortfarande tillämpar dödsstraff. Den dömde avrättas med ett nackskott, kroppen försvinner någonstans. De anhöriga får varken veta när avrättningen sker eller har skett, de får inte tillgång till kroppen och kommer därför aldrig att ha en grav att gå till. De senaste sjutton åren har fyrahundra människor avrättats i Belarus. Detta enligt människorättsorganisationen Vjasna.

Zmitser Vajtsiusjkevitj, en av landet mest kända oberoende röster och en mycket populär musiker, är svartlistad av myndigheterna. Hans musik får inte framföras i de statligt kontrollerade TV-och radiokanalerna. Hans konserter genomförs ofta illegalt. Ibland tillåts de. Ibland – som när vi sågs i Minsk för två år sedan och jag fotograferade honom – ringde plötsligt hans mobil och en konsertarrangör ställde in med några dagars varsel. Arrangören vågade inte riskera sitt tillstånd att bedriva klubbverksamhet. När Zmitser Vajtsiusjkevitj deltog på Litteraturdagarna – som arrangerades med stöd av Svenska institutet 2007 i Pinsk – blev stadens myndigheter så skärrade efter spelningen att vi året därpå förvägrades ha något framträdanden alls, vilket hade varit möjligt i fem års tid. För mellan två låtar hade ju Vajtsiusjkevitj antytt, andats något om att ”han” – den där onämnbara i Minsk som få vågar uttala någon kritik emot (ungefär som Lord Voldemort i J.K. Rowlings Harry Potter-serie) – kanske borde söka sig ett annat jobb? Hur som helst var det allvarligt nog att han, denne musiker som drog skaror av autograftörstande damer, deltog på turnén tillsammans med oberoende poeter som Uladzimir Njakljajeu och Vera Burlak.

Men nu var det detta med lokal i och omkring Medborgarplatsen en söndag.

Det fick gärna vara ett café. Spaningen fortsatte alltmedan jag undrande och faktiskt – med bestörtning! – slogs över hur en allmän plats kunde ha en så alkoholstinn situation en fredag eftermiddag. På två parkbänkar framför Snaps Bar & Bistro satt minst tolv berusade personer, pratade högt och drack starköl, kanske även annat starkt. Bakom dem och ett staket satt kanske sextio och drack mer öl, men då – så att säga – dyrare och lagligt. En bit bort låg en man på en bänk och sov och intill honom satt ytterligare en man och drack öl. På isbanan, det vill säga det som vintertid är en skridskobana, satt ytterligare en grupp. Och drack öl.

Runt hela Medborgarplatsen flödade öl och drinkar i brittsommaren. Jo, nog kanske det hade funnits en viss mysighetsfaktor där om jag inte själv varit på jakt efter en lokal, men den lilla förnimmelsen föll raskt när jag gick in på Hotel Scandic och dess bar. En besk doft av gammal öl. Textilierna och golvet = sunkigt. Ut. Fort. Skådespelaren Jakob Eklund går precis förbi och tio meter efter en ung man och skriker ut ondsintheter, uppenbart sjuk på något viss, fem minuter senare kommer en kvinna med stripigt hår insvept i ett täcke över gatan. Hon går mot rött i korsningen Folkungagatan – Götgatan och bilar får bromsa in tvärt. Där finns unga män med barn, jäktade unga kvinnor med kassar och pensionärer som flanerar, men ändå.... är det så här Stockholm ser ut? Orups låt Stockholm hackar i huvudet och hur var det han sjöng? ”I Stockholm är det kallt”. Eller varför inte applicera Carl Michael Bellmans musikaliska parodier på denna del av Söder?

Att förflytta sig till Kulturhuset vid Sergels torg var inte att tänka på. Här skulle de ha
25 000 kr för att släppa in 2011 års Tucholskypristagaren Uladzimir Njakljajeu att läsa poesi en kväll i september. De hade kanske gått förhandla om priset, men ingen producent på Kulturhuset hade tid att medla eller delta. Det är inte bra att komma tre veckor i förväg, här krävs en lång startsträcka. Istället blev det Uppsala stadsbibliotek. Ett femtiotal kom. En mycket fin kväll.

Foaje 3 på Kulturhuset i Stockholm.
25 000 kronor efter klockan 19.

Känner mig som ett ufo. Det vore lättare krypa in i öldimman än att jaga lokal efter mötet på Medborgarplatsen nu på söndag.

Jag laddar ned polisens tillstånd för allmänt möte utomhus för söndagens aktion mot dödsstraff.
Avgift 250 kr.

Maria Söderberg

11-10-2013

Fotnot:

Läser att J.K. Rowling leker med namnet Vol Demort som har betydelsen ”flykt undan döden” på franska.