Fradgan vräker sig över månen: Poeten Miklós Radnótis öde

27 augusti 2015: Samtidigt som jag lämnar Györ kommer nyheten om en lastbil med döda flyktingar i lastutrymmet. Det är en mardrömslik händelse och snart lär vi få veta mer om vilka dessa människor var. Kom de från Syrien? Afghanistan? Fanns det barn med? Intill staden Parndorf, fem mil sydost om Wien, stod den övergivna frysbilen med sina offer. Kanske var de uppemot femtio (senare ändrat uppgiften till 71) som gick en kvavfylld död till mötes. Lastbilen hade enligt polisens uppgifter lämnat Budapest för några dagar sedan, passerat Györ, och blivit övergiven. För snart 71 år sedan pågick andra världskriget och på just den här vägsträckan, på gränsen mellan dagens Ungern och Österrike, begicks andra vidrigheter som jag precis försökt förstå. Jag gör som jag brukar: Åker till platser för att se med egna ögon, vandrar i gräs och över fält, pratar med folk om jag så bara kan. Poeten Miklós Radnótis mördades längs denna väg till staden Wien. Kriget hade försatt honom i en övermäktig situation. Precis som med de flyktingar som nu söker skydd och en ny framtid bort från krig och förföljelse. Han ville inget hellre än att få leva i sitt land. Om det skrev han i en dikt: 

Jag kan inte veta vad denna bygd är för andra,
för mig är den ett fosterland. Lågorna nu famnar
mitt lilla land, min så avlägsna barndoms värld.
Från denna trakt har jag grott som skottet på ett träd
och hoppas att min kropp en dag här ska begravas.
Jag är hemma här. Om ibland en buske skadas
jag känner väl dess namn och doften av dess blommor.

(ur Jag kan inte veta...
Krig, död, kärlek utgiven av Brända Böcker Förlag, översättning Ove Berglund)

Tegelbruk i Pannonhalma, idag nedlagt. Foto © Maria Söderberg

Statyn av Miklós Radnóti i Abda. Foto © Maria Söderberg

1944: Sista natten i poetens Miklós Radnótis liv kunde han och de andra utmattade tvångsarbetarna få litet värme i ett tegelbruk i Pannonhalma. Bakom sig hade de sjuttio mils marsch. Under den fortsätta vandringen längs fält med vissnade solrosor blev det stopp. Vandringen från Bor i Serbien tg ut sin rätt: Miklós Radnóti och ett antal fångar togs till sjukhus i staden Györ. Men ingen ville ta emot dem. Befälet tog dem fem kilometer utanför Györ, till Abda, där de mötte sitt öde den 9 november vid floden Rábca. Ett tjugotal män sköts med skott mot huvudet. I sin ytterrock fann man 18 månader senare resterna av Miklós Radnótis kropp. I en fick på hans ytterrock fanns inte bara bilder hans hustru Fanni och familjen utan också en diktsvit.

Minnet av Miklós Radnóti lever starkt i Györ med omgivning, här finns inte minst två skolor som bär namn efter honom. När Ungerska nationella fronten 2013 brände böcker i staden Miskolc regerade många. Här fanns verk av många judiska författare, däribland böcker av Miklós Radnóti. Själv ansågs han sig vara en sekulariserad jude som 1943 konverterade till katolicismen.
Miklós Radnóti räknas till några av Ungerns främsta poeter. Hans öde fortsätter att fängsla eftervärlden.

Vid tegelbruket i 

Pannonhalma 27/8 2015. 

Maria Söderberg

Engagerad för Lilla scenen, Internationella torget 2015

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Poeten Marie Lundquist.
Foto © Thomas Wågström. 





Vid årets Bok & Bild kommer poeten Marie Lundquist att berätta om Miklós Radnótis poesi. Maria Söderberg visar bilder i poetens fotspår i Ungern. Programpunkten finns även på Lilla scenen, Internationella torget
13.00-13.25 Ungern: I poesins fotspår med bilder
http://internationellatorget.se/program/fredag-25-september-lilla-scenen/

Även här kommer programpunkten att finnas med med en kort inledning av 
Kristina Henschen, kanslichef för Union to Union. 
24 sep kl. Torsdag 12:30 - 12:50

Arrangör: Union to Union (seminariekort krävs)
http://www.bokmassan.se/sv/program/arets-medverkande/?person=112337

Fradgan vräker sig över månen,
och ilskan drar där en giftgrön strimma.
Jag rullar mig en cigarett, långsamt
och noggrant. Jag lever.

(ur Fradgad himmel
Krig, död, kärlek utgiven av Brända Böcker Förlag, översättning Ove Berglund)

Tidigare text: Som en sträng på väg att brista – Miklós Radnóti
http://fotografmariasoderberg.blogspot.se/2015/02/ungern-som-en-strang-pa-vag-att-brista.html
Bok:
Miklós Radnóti (1909-1944): Krig, död, kärlek (Brända Böcker Förlag, översättning av Ove Berglund)

De vissnande solrosorna på fälten utanför Pannonhalma. Foto © Maria Söderberg

Lägg Eurovision Song Contest 2016 i Kiruna, Christer Björkman!

Hallå SVT och Christer Björkman! Varför inte krypa ovanför Polcirkeln?
Bilder från SVT:s pressmaterial om Eurovision.

Är det inte litet brist på fantasi? 
Kanske dags krypa ur boxen?

Visst är väl arenorna i Göteborg, Malmö och Stockholm tjusiga och drar stor publik, men säg – varför inte lägga finalen i Eurovision Song Contest 2016 i Kiruna?
Överraska världen! 

Sverige består av så mycket mer än städer i söder. 200 miljoner TV-tittare världen över skulle få se något som för alltid sätter Sverige på kartan.
Här finns alla chanser bygga en scen i is och snö, bänkrader längs fjällsluttning och presentera norra Europa. 
Artister och värdar från våra grannländer i norr kan bidra; Norge, Finland och Ryssland (tänk en duett med Polina Gagarina och Mark Levengood?). Sápmi kan visa det bästa de har i sin traditionsrika jojk & musik. Engagera Sofia Jannok, Ára med Simon Issát Marainen och andra...

Lägg Eurovision Song Contest 2016 i Kiruna, Christer Björkman!

Hälsningar, Maria Söderberg 


PS. Läs texten till vinnarlåten ”Heroes”– och tänk! Ring mig gärna Christer Björkman, så ska jag berätta mer om varför detta skulle bli så bra - tel. 070 3500555  :-) 

Artist: Måns Zelmerlöw. Låtskrivare: Anton Malmberg Hård af Segerstad, Joy Deb, Linnea Deb.

Don't tell the gods I left a mess
I can't undo what has been done
Let's run for cover

What if I'm the only hero left
You better fire off your gun
Once and forever

He said go dry your eyes
And live your life like there is no tomorrow son
And tell the others
To go sing it like a hummingbird
The greatest anthem ever heard

We are the heroes of our time
But we're dancing with the demons in our minds

We are the heroes of our time
Heroes

But were dancing with the demons in our minds
Heroes

We are the heroes of our time
Heroes


But were dancing with the demons in our minds

https://www.youtube.com/watch?v=-nbq6Ur103Q

Dmitri Plax och Valeryja Kustava i seminarium arrangerad av Litteraturresan.

Den 14-17 maj 2015 deltog Litteraturresan/Belarus-Sverige i Polens största bokmässa. Den är inhyst i den nybyggda stora fotbollsarenan. Här, i sektor D med nr. 10 och 12, för Books from Belarus, har litteratur från Belarus manifesterats i fyra dagar.

See Belsat! The Literary Journey Belarus-Sweden at Belsat TV: 

Listen to Lana Willebrandand Nadya Kandrusevich-Shidlovskaya at 21:36! http://belsat.eu/be/programs/prasviet/novaya-perazagruzka-pachynaecca-nezhyvyya-milyardy-kitayu-zhotaya-kartka-kamaroskamu/

Den polske Małgorzata Szejnert har skrivit en bok om Polesien, södra Belarus: ”Usypać góry. ("Historie z Polesia"). Hennes medverkan blev ordentligt uppmärksammad. 
Seminariet under fredagen välbesökt.

Paval Kasciukevich, Ihar Lohvinau och Małgorzata Szejnert. 

Under seminariet på lördagen presenterade poeterna Valeryja Kustava, Minsk, och Dmitri Plax sitt arbete och läste dikter. Det blev en litterär resa med texter från oilka tidsperioder. Dmitri Plax läste sina texter på belarusiska, ryska och svenska. Valeryja Kustava läste sina dikter på belarusiska, även en som hon skrev när hon var fyra år gammal. Författarna diskuterade översättarens roll. Vad händer med en dikt när den översätts?
Båda var överens om att översättarens personlighet var avgörande för resultatet. 

Polsk radio kom och intervjuade.

Uppdatering följer! 

Vårens raketer

Vårens raketer

Snön säckar ihop, nära till sebblak
men ännu bär skidan i skogen
Granens lägsta grenar fästa i snön 
innan de släpper taget om sträng vinter

klara för raketstart 
på sina fasta platser
envisa intill förintelse


Maria Söderberg 
20 april 2015

Östra Stårbatjvare, Arjeplog. Foto Maria Söderberg

Nu vill jag fira!

Foto Anna Sundelin, dotter – snart 26 år :-)

Nu känner jag för att ta ett glädjeskutt!


För ett år sedan drogs jag med en knepig, bitvis ihållande, smärta i min rygg. Svårt diskbråck.
Det började som ilningar i april, maj 2013. Under sommaren blev det värre... och värre... Har åkt in akut tre gånger i ambulans. Svimmat. Skrikit mig hes. 
Efter denna resa känner jag en stor ömhet och förståelse för alla som bär på nervsmärtor.

När jag till sist fick riktigt bra hjälp – vilket tog ett tag – pekade allt mot en ryggoperation.
Den 4 april 2014 blev det av.
När jag vaknade efter narkosen var jag smärtfri.

Lycka.

Sedan kom nästa fas. Jag ville förbättra min hälsa. Gå ned i vikt. Sagt och gjort. Jag lyssnade på min gamle vän Per Johansson (vi har känt varandra sedan 1978). Under en promenad på Söder i Stockholm berättade han sin historia. Han hade tagit kontroll över sin kropp och träning. 
Men hur?
Han hade några handfasta råd som jag redan samma vecka tog till mig. Start första dagarna i juni 2014. Jag köpte inte en enda bok, ingen kur, inga dyra s k hälsoprodukter. 
På tre månader gick jag ned nästan tio kilo. Har avstått från socker, bröd, pastaprodukter.
Tränat regelbundet. Simgymnastik (för att inte överanstränga ryggen). Vandrat mycket – vilket förstås är oundvikligt med tanke på Top of Arjeplog.
I oktober åkte jag med ungarna och min mor till Florens och Rom. En jättehärlig resa! Skuttet är från innergården av Palazzo Pitti, ett av många renässanspalats i Florens. 

Renässans står för pånyttfödelse. Ja, så känns det faktiskt. 

Maria Söderberg
Arjeplog 19 mars 2015

PS.
Kolla in sommarens Top of Arjeplog! Jag är förstås på plats i två månader och guidar gärna! :-)  http://topofarjeplog.blogspot.se/

Sommarprogram! Kolla in årets nya magasin – finns att se här:
Svensk version:
http://issuu.com/fotografmariasoderberg/docs/issuu_silverv__gen_2015
Engelsk version:
http://issuu.com/fotografmariasoderberg/docs/issuu_2015_eng_silver_road

25 februari 2015: Barents Press Sverige / Havremagasinet, Boden

Välkommen på möte med Barents Press Sverige!

Barentsområdet omfattar fyra länder och binds samman med en väg på 150 mil.
Med vad är det mer? Den här kvällen försöker vi lämna ett perspektiv av historia och media i regionen. 
Plats: Havremagasinet, Boden.
Den 25 februari 2015 kl. 19.00 visar fotograf Maria Söderberg bilder med tema Barents Road.
Linda Danhall, reporter på NSD, och ordförande i Barents Press Sverige, berättar om det kontaktnät som finns inom Barentsområdet för journalister
Läs mer här: www.havremagasinet.se
Läs gärna om den pågående utställningen ”Brännpunkt Barents”:
http://issuu.com/petersundstrom/docs/br__nnpunkt_barents_katalog_final/1

Till minne av andra världskriget, Murmansk.

Karta på fartyg i Murmansk 2013.

Maria Söderberg, fotograf.

Murmansk november 2013.

Linda Danhall, reporter NSD.
Ordf. i Barents Press Sverige.

Från möte om Barentsregionen i Luleå 9/12 2014
med författaren Lars Gyllenhaal.

Ungern: Som en sträng på väg att brista – till minne av Miklós Radnóti

I dödad poets sällskap i Budapest. Miklós Radnóti (1909-1944). Foto © Eva Wernlid

Ifrån fönstret jag sett berget
men mig har berget inte sett.
Från mitt gömsle skriver pennan
en dikt, fast allt går ut på ett.
(ur Den landsförvisade, översättning Ove Berglund)

Som en sträng på väg att brista: Miklós Radnóti 


Budapest den 11 januari 2015: Mitt emellan två fotografiska riktmärken, på Nagymezõgatan i Budapest – mellan det Ungerska huset för fotografi i Mai Manó och Robert Capa fotogalleri för samtidskonst – står en staty. Den är märkvärdig. Sorgsen.  Miklós Radnóti var född jude, men ville se sig som ungrare, skriver Ove Berglund i boken Krig, död, kärlek (2010). Han blev katolik och ”kände sig delaktig i en europeisk kultur som vilade på den klassiska grekiska”. Under andra världskriget blev Miklós Radnóti inkallad av den ungerska armén, men eftersom han var jude blev han hänvisad till en arbetsbataljon. Han kom till koppargruvorna i serbiska Bor. När den jugoslaviska armén, ledd av Josep Tito, avancerade fick arbetsbataljonen tvångsmarschera tillbaka till Ungern. Under marschen med de 3 200 dog de flesta, däribland Miklós Radnóti. Hans sista dikt, som handlar om en vän som sköts till döds under marschen, är tillägnad en vän. Han bar alltid med sig en anteckningsbok och penna, skrev in i det sista. Efter en svår misshandel sköts Miklós Radnóti tillsammans med andra judiska män och och begravdes i en massgrav i nordvästra Ungern. 

1,5 år efter hans död grävde man upp massgraven. I en ficka hittade man Miklós Radnótis lilla anteckningsbok och hans verk blev därmed bevarad till eftervärlden.

Några av de mest kända raderna är dessa: 

Jag föll vid hans sida, han rullade över,
kroppen som en sträng på väg att brista.
Nackskott. - Det blir också ditt slut...
ligg nu bara still, viskade jag till mig själv.
(ur Vykort 4 översättning Ove Berglund
Miklós Radnóti (1909-1944)

Miklós Radnótis öde drabbar. Orden i hans dikt ”...som en sträng på väg att brista” är starka. Och strängen brast verkligen. 
In i våra dagar darrar anspänningen av denna sträng. 

I Gabriel Byströms bok ”Tystnadens triumf” (2014) iscensätter en grupp ur Ungerska nationella fronten ett bokbål på bland annat böcker av Miklós Radnóti. Det sker i staden Miskolc 2013. 
Budapest är en intagande, spännande stad. Statyn av Miklós Radnóti utstrålar omsorg om en poets minne och hans öde.
Men det blåser frostiga vindar när det kommer till hur den mänskliga och litterära gärningen hanteras.

Maria Söderberg
Budapest 12 januari 2015

Läs mer:
http://bodilzalesky.com/blog/2014/09/08/landet-dar-miklos-radnotis-bocker-branns/
http://nydahlsoccident.blogspot.se/2010/09/miklos-radnoti-1909-1944-krig-dod.html

Litteratur:

Miklós Radnóti: Krig, död, kärlek (Brända Böcker Förlag, översättning av Ove Berglund)
Martin Gilbert: The Routledge Atlas of the Holocaust (2002)

Gabriel Byströms: Tystnadens triumf (2014) 

Tack till fotograf Eva Wernlid för bild! 

Ungern i Europas mitt – en utmaning på 2015 års Bok & Bibliotek

Hennes motto är ”Staden är till för alla”. Möte med Gabrielle Csoszo, fotograf och lärare i foto. Möte på Café Kino, Budapest. Foto Maria Söderberg.

Det är omskakande läsa Gabriel Byströms bok ”Tystnadens triumf” som utkom i september 2014 på Ordfronts förlag. Författaren skriver i inledningen hur han under en reportageresa året innan sakta ser ett mönster framträda: ”Då många utanför Ungern identifierat fascistiska Jobbik som det stora hotet blev det tydligt hur regeringspartiet Fidesz med sin två tredjedelsmajoritet i parlamentet i snabb takt förändrade förutsättningarna för den ungerska demokratin.”
Med boken i bagaget – och en nyfiken förväntan – drog jag till Budapest fyra dagar med fotografen Eva Wernlid. Det blev otroligt intressanta dagar! 
Hos filmaren Ádám Csillag fick vi lära oss vad det hårdnande medieklimatet kan innebära. Efter 2010 slutade staten att stödja oberoende filmare. Det har kastat Ádám Csillag in i en svår period, men inte främst på grund av svåra ekonomiska förhållanden, det handlar mer om möjligheten att visa sina verk. Medierna – med alla dess kulturscener – välkomnar inte oberoende, kritiska kulturyttringar. Det är inte den första perioden som Ungern upplever inskränkningar, men kanske är förvåningen och upprördheten extra stor eftersom landet idag är en del av EU. 
– Det är mitt jobb att vara kritisk, menar Ádám Csillag, som bor och arbetar i ett rum i en lägenhet i Budapest. Han delar den med några av sina fem barn.
Hans Ungern är en smältdegel: 

– Budapest är en korsväg. Vi är i Europas mitt. Här har alltid funnits människor från olika håll. En mötesplats. Svarta, blonda, överklass, underklass, tyskar, kroater, judar och andra folk.

Idag är han ytterst kritisk mot utvecklingen. Det gäller inte minst behandlingen av den stora romska minoriteten.

– Staten tillämpar apartheid mot romerna.

1988 avslutade han högskolestudierna i film på den statliga akademiska skolan. 
– När jag var ung ville jag bli konstnär, skådespelare, sångare. Allt detta kunde kombineras inom filmens värld. Jag ville berätta så mycket. 

– Jag var 28 år när jag kom in på Filmakademin. Det blev många år där vi kunde experimentera med film. Sedan blev jag en del av Béla Balázs Studio. Här var det möjligt ett arbeta med icke avslutade filmer. 

Minnesplatta för Robert Capa i centrala Budapest.

Ungern har mäktig fotografisk tradition. Inte minst svävar namnet Robert Capa över staden Budapest. Men den som vill se en samlingsutställning eller något på väggarna med den berömde fotografen lämnas besviken. På det fotografiska museet skakar man på huvudet och på Robert Capa Contemporary Photography Center på gatan Nagymező http://capacenter.hu/en/ finns inget. Jo, två glasmontrar med hans böcker. Biljettförsäljaren såg litet ledsen ut... och berättade att det fanns bilder på det stora nationalmuseet, men – ”de är inlåsta” fortsatte den unge mannen ”och de öppnar nog inte för er”. Vi tog oss till det mäktiga, magnifika Ludwig Museum med samtida konst http://beta.ludwigmuseum.hu/ som fick min reskamrat och fotograf Eva Wernlid utbrista: ”Här är ett land som vänder sin befolkning ryggen!” Jag var mer försonande – kanske är det en diplomatisk gåva hos mig? – och tyckte att det liknade konstsalonger som de brukar vara här ute i världen. Men, jag kunde också se hur den samtida konsten inte fanns närvarande. Det skulle då möjligen vara den spännande filmkonstinstallationen där Lenin vänder sig i sin grav. Vid hemkomsten läser jag om att Ungerns nationalmuseum verkligen har ett antal bilder, dock ligger deras hemsida nere så det är svårt få fram information. Det finns kanske ett sorts försvar från Ungerns sida: Robert Capa (1913–1954), född Endre Friedmann, flyttade när han var 18 år, etablerade sig i Berlin, och blev en fotons globetrotter. Hans beskrivs mer som en fransk-amerikansk fotograf än en ungersk. 

Robert Capa. Foto Gerda Taro 

När vi träffar fotografen och läraren i foto, Gabrielle Csoszo, har hon svårt svara på frågan vad Robert Capa betytt för henne. 

– När det var en utställning om honom tidigare kände jag curatorn och bad henne fylla en hel vägg med hans porträtt. Han är så snygg! 

Sedan skrattar hon. Men vad en av världens främsta och mest kända fotografer betyder för hennes egna bilder när det gäller aktioner mot regimen, hemlösa – som hon ständigt återvänder till – och all övrig dokumentation? Nej, hon ser inget samband.

– Det var en annan tid, stilen en annan. Jag ser mig mer som en aktivist, han var mer en fotograf. 

Gabrielle Csoszo kom till Budapest när hon var 25 år. Hon är uppvuxen i staden Marcali, som har en befolkning av 10 000 invånare. Hennes far var byggnadsarbetare och hennes mamma affärsbiträde. Hon har en syster och föräldrarna adopterade fyra barn.

– Vi ses ofta och jag älskar min stora familj, säger hon.

Idag arbetar hon mycket ideellt och driver en fotoskola under mottot ”Staden är till för alla”. 

Liksom Ádám Csillag kan hon inte leva på att sälja sitt material, hon skänker ofta bort det, och ber istället om pengar till olika insamlingar för hemlösa. Hon har inga ingångar längre till de stora medierna. Hennes arbete finns bland annat på Free Doc. Det är en hemsida som uppmärksammar sociala problem och demonstrationer. 

Det intressanta är att dessa bloggar och fria sidor har många besökare.

Film och foto kan läggas upp utan extra kostnader. Facebook, Instagram, Youtube och Vimeo är fönstret och kontakten ut mot världen. 

När Ungern blir tema på kommande Bok & Bibliotek i Göteborg väntar spännande utmaningar. Det roliga är att Centraleuropa kommer i blickfånget med all dess kulturella spänning, det skrämmande är om denna uppmärksamhet kan utnyttjas för att ytterligare inskränka yttrandefriheten och det oberoende utrymmet i det offentliga livet. Inte från arrangörernas sida – här är Bok & Bibliotek professionella – men gissningsvis från den ungerska motpartnern.

I övrigt vill jag starkt puffa för en mycket spännande stad– Budapest! Det var min första besök, men inte det sista.

Maria Söderberg

13 januari 2015

Boktips i farten. 

LÄNKTIPS

Ádám Csillag https://www.facebook.com/filmcsillag
Ádám Csillag http://vimeo.com/user3119084
Länk DN om de nya medielagarna: http://www.dn.se/nyheter/varlden/eu-kritikstorm-mot-ungersk-medielag/
http://freedoc-gabriellacsoszo.blogspot.hu
http://www.bokmassan.se/sv/bokmassan/

Slutligen ett tack till Daniel Gustafsson Pech för hans personliga stadsguide i Budapest och för lån av en fin fotobok på Norstedts, hos Peter Karlsson, av Bartis Attila ”A Csöndet Úgy”.

Hos filmaren Ádám Csillag och i hans kombinerade studio,
vardagsrum och sovrum. Foto Eva Wernlid.

Hos filmaren Ádám Csillag och hans dotter Anna, som tolkade.
Foto Eva Wernlid.

Hallå Per Bill! Det här är ett kultursvek mot landsbygden

”Den 19 december 2014 beslöt kulturutskottet
att hastigt minska anslaget till
regional kulturverksamhet med 15 miljoner kronor.”

Utanför Riksdagshuset den 21 december 2014. En timmes protest. 

Julen stod för dörren. Vilka museer, regionala teatrar och dansgrupper, lokala och regionala myndigheter, skulle hinna uppmärksamma ett snabbt ärende och beslut precis innan sista helgen före julafton?

Den 19 december 2014 beslöt kulturutskottet – nu med Alliansens budget i ryggen – att hastigt minska anslaget till regional kulturverksamhet med 15 miljoner kronor. Totalt har anslaget därmed minskat med 34 miljoner kronor inför kommande år. Beslutet föregicks av ett snabbt kast: För att rädda kulturtidskrifternas budget satte man istället kniven i regionernas redan ansträngda budget. 

Jag läste om beslutet dagen efter, ringde till Elisabeth Lax, divisionschef Kultur och utbildning för Norrbottens läns landsting. Hon berättade om hur chockad hon blivit. Samma dag satt hon i ett möte i Stockholm på Sveriges Kommuner och Landsting med andra representanter i regionala frågor. De skrev genast ett pressmeddelande.

Impulsiv som jag kan vara hörde jag mig själv säga att det borde vara en protest – nu. Jag riggade snabbt ett evenemang på Facebook med en bild från Luleå Kulturhus och ett framträdande av jojkaren Jörgen Stenberg och riksspelman Daniel Wikslund. Tänk om de hade varit på plats! Men nu var de i norr och jag fick nöja mig med en varm hälsning om att det var en angelägen aktion. Två A3-blad fick utgöra plakat och så gjorde jag ett antal flygblad. Jag värmde glögg och hällde upp i en termos, köpte saffransbullar i en Pressbyråkiosk. På en timme pratade jag en längre stund med sex personer, bland annat ett par från Småland – som var mycket upprörda över hur pengar försvinner från glesbygden – och en svensk som bor i Glasgow. Mycket givande. I övrigt anslöt ingen, men flera meddelade att de gärna hade varit med – om de hunnit. Men ännu, två veckor efter beslutet, har jag inte sett någon aktion i gryende. Har ni? 

Beslutet den 19 december var ett verk av utskottets ordförande Per Bill (M). Det var synnerligen förhastat och föregicks inte av något som helst samråd. 

Det är illa att olika kulturområden och insatser ställs mot varandra. Det är endast en mindre del av de totala budgetarna på statlig, lokal och regional nivå som läggs på kultur. 

Om vårt land vill skapa gemensamma värden finns inget mer effektivt än att satsa på kulturfrämjande insatser.
När ska detta beslut rättas till?

Nästa morgon satte jag mig i en bil med ungarna och körde norrut. 
Stannade till i Gävle där vi äntligen tittade på Julbocken. Ett nattligt stopp i Örnsköldsvik och sedan ett besök på Västerbottens museum. Slutmålet var Arjeplog. 
Jag tänkte ofta på hur vårt land behöver hållas ihop med mer än vägar och gemensamma nyheter. 

Maria Söderberg
Fotograf  

Läs hela pressmeddelandet: ”Staten sviker den regionala kulturen”: http://www.lul.se/sv/Landsting--politik/Nyheter/Kultur-i-lanet/Staten-sviker-den-regionala-kulturen/

Inslag i SR:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6051045

info@mariafoto.se