Dödstraff, musik och Medborgarplatsen

http://belaruslitteratur.blogspot.se/2013/10/zmitser-vajtsiusjkevitj-artister-mot.html


Det kändes absurt. Göta Lejon på Götgatan i Stockholm ville ha mellan 25 000 till 30 000 kr för att hyra ut sin foajé i max två timmar en söndag eftermiddag. Det var inte salongen vi pratade om. Nej, foajén, och damen i biljettkassan som visade mig lokalen verkade inte ens förvånad. Det var inte hennes beslut – på ett papper från en producent med mitt mejl stod det med blyerts 25´–30´– och hon, biljettdamen, var mest trött, hon berättade att de haft en mycket arbetssam start på hösten. Musicalen Priscilla utannonserades på stora skyltar och Pernilla Wahlgrens illröda högresta frisyr lyste som en stoppsignal. Jag tackade för mig och steg ut i larmet på Götgatan. 

Aktuell musikal. 

Jag var alltså på jakt efter en lämplig lokal. Söndagen den 20 oktober kl. 16 ska vi protestera mot dödsstraffet i Belarus. Detta ska ske på Medborgarplatsen med musikern Zmitser Vajtsiusjkevitj – som i Minsk startat en kampanj mot dödsstraff – och Thomas Hammarberg, tidigare ambassadör och fram till 2012 Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Arrangörer är Amnesty, Olof Palmes Internationella Center, Silc, Östgruppen och Litterarurrresan/Belarus. Efter protesten utomhus tänkte jag mig en kort inomhuskonsert med Zmitser Vajtsiusjkevitj och tilltugg. Kanske något tal. (Allt blev snabbt ordnat med musikerns resa till Sverige till följd av passproblem, nu gällde det att få till något – detta som upplysning till er som kanske undrar varför inte detta kunde ha gjorts i april, eller enklast av allt – gör inte mer än du måste).

Belarus är det enda land i Europa som fortfarande tillämpar dödsstraff. Den dömde avrättas med ett nackskott, kroppen försvinner någonstans. De anhöriga får varken veta när avrättningen sker eller har skett, de får inte tillgång till kroppen och kommer därför aldrig att ha en grav att gå till. De senaste sjutton åren har fyrahundra människor avrättats i Belarus. Detta enligt människorättsorganisationen Vjasna.

Zmitser Vajtsiusjkevitj, en av landet mest kända oberoende röster och en mycket populär musiker, är svartlistad av myndigheterna. Hans musik får inte framföras i de statligt kontrollerade TV-och radiokanalerna. Hans konserter genomförs ofta illegalt. Ibland tillåts de. Ibland – som när vi sågs i Minsk för två år sedan och jag fotograferade honom – ringde plötsligt hans mobil och en konsertarrangör ställde in med några dagars varsel. Arrangören vågade inte riskera sitt tillstånd att bedriva klubbverksamhet. När Zmitser Vajtsiusjkevitj deltog på Litteraturdagarna – som arrangerades med stöd av Svenska institutet 2007 i Pinsk – blev stadens myndigheter så skärrade efter spelningen att vi året därpå förvägrades ha något framträdanden alls, vilket hade varit möjligt i fem års tid. För mellan två låtar hade ju Vajtsiusjkevitj antytt, andats något om att ”han” – den där onämnbara i Minsk som få vågar uttala någon kritik emot (ungefär som Lord Voldemort i J.K. Rowlings Harry Potter-serie) – kanske borde söka sig ett annat jobb? Hur som helst var det allvarligt nog att han, denne musiker som drog skaror av autograftörstande damer, deltog på turnén tillsammans med oberoende poeter som Uladzimir Njakljajeu och Vera Burlak.

Men nu var det detta med lokal i och omkring Medborgarplatsen en söndag. 

Det fick gärna vara ett café. Spaningen fortsatte alltmedan jag undrande och faktiskt – med bestörtning! – slogs över hur en allmän plats kunde ha en så alkoholstinn situation en fredag eftermiddag. På två parkbänkar framför Snaps Bar & Bistro satt minst tolv berusade personer, pratade högt och drack starköl, kanske även annat starkt. Bakom dem och ett staket satt kanske sextio och drack mer öl, men då – så att säga – dyrare och lagligt. En bit bort låg en man på en bänk och sov och intill honom satt ytterligare en man och drack öl. På isbanan, det vill säga det som vintertid är en skridskobana, satt ytterligare en grupp. Och drack öl.

Runt hela Medborgarplatsen flödade öl och drinkar i brittsommaren. Jo, nog kanske det hade funnits en viss mysighetsfaktor där om jag inte själv varit på jakt efter en lokal, men den lilla förnimmelsen föll raskt när jag gick in på Hotel Scandic och dess bar. En besk doft av gammal öl. Textilierna och golvet = sunkigt. Ut. Fort. Skådespelaren Jakob Eklund går precis förbi och tio meter efter en ung man och skriker ut ondsintheter, uppenbart sjuk på något viss, fem minuter senare kommer en kvinna med stripigt hår insvept i ett täcke över gatan. Hon går mot rött i korsningen Folkungagatan – Götgatan och bilar får bromsa in tvärt. Där finns unga män med barn, jäktade unga kvinnor med kassar och pensionärer som flanerar, men ändå.... är det så här Stockholm ser ut? Orups låt Stockholm hackar i huvudet och hur var det han sjöng? ”I Stockholm är det kallt”. Eller varför inte applicera Carl Michael Bellmans musikaliska parodier på denna del av Söder?

Att förflytta sig till Kulturhuset vid Sergels torg var inte att tänka på. Här skulle de ha
25 000 kr för att släppa in 2011 års Tucholskypristagaren Uladzimir Njakljajeu att läsa poesi en kväll i september. De hade kanske gått förhandla om priset, men ingen producent på Kulturhuset hade tid att medla eller delta. Det är inte bra att komma tre veckor i förväg, här krävs en lång startsträcka. Istället blev det Uppsala stadsbibliotek. Ett femtiotal kom. En mycket fin kväll. 

Foaje 3 på Kulturhuset i Stockholm.
25 000 kronor efter klockan 19.

Känner mig som ett ufo. Det vore lättare krypa in i öldimman än att jaga lokal efter mötet på Medborgarplatsen nu på söndag. 

Jag laddar ned polisens tillstånd för allmänt möte utomhus för söndagens aktion mot dödsstraff. 
Avgift 250 kr. 

Maria Söderberg  

11-10-2013

Fotnot: 

Läser att J.K. Rowling leker med namnet Vol Demort som har betydelsen ”flykt undan döden” på franska.