28 december 2013

Ukraina: Journalisten Tetiana Tjornovils bilkamera bästa beviset

Före och efter juldagen 2013: Tetiana Tjornovil, 34 år, journalist på Ukrainska Pravda
och bloggare. 
Foto från Kiev Post. 

Tillägg 5 mars 2014:
Kanske får vi veta sanningen nu om hur det gick till när 
Tetiana Tjornovil misshandlades? Läs här i journalistgruppens 

http://stories.yanukovychleaks.org/notatki_osobystogo_ohorontsya/
Det vilar något väldigt oroväckande över hela historien. Ungefär som när fallet med journalisten Georgji Gongadzes nystades upp.






28/12-13: De var natten till juldagen när journalisten Tetiana Tjornovils bil prejades och tvingades in till vägkanten på Boryspilleden in mot Kiev. Flera män i en Porsche Cayanne, slog sönder hennes bilruta och slet henne från förarsätet. 
Det finns många detaljerade uppgifter om händelsen i ukrainsk media dessa dagar, och nu även internationellt, men det som gjorde att gärningsmännen nu tycks åka dit är Tetiana Tjornovils bilkamera.

I Ryssland och Ukraina är många bilar idag utrustade med kamera. Blir de t ex påkörda – eller själva deltar i en olycka med sin bil – finns en film som kan berätta om händelseförloppet. Dessa små kameror har tagit över en del av polisens och försäkringsbranschens uppgifter. En kort film anses styrka det mesta. Minns ni årets meteoritnedslag i Tjeljabinsk den 15 februari? Många av de filmer som visades kom just från dessa små kameror i bilar. 

Journalisten Tetiana Tjornovil, som är känd för att beskriva korruption och orättvisor i Ukraina, visste förstås inte vad som skulle ske när hon slets ut ur bilen och misshandlades svårt. Det blev många sparkar mot hennes huvud och kropp. Hon lämnades kvar i diket. Det är ett under, värdig julhelgen, att hon överlevde. 


En trafikpolis fick syn på hennes bil, såg henne i diket i mörkret och larmade polis och ambulans. Brottet uppdagades. Och en liten filmkamera med fem minuters film fick en avgörande betydelse. Kanske hjälterollen ska tillskrivas de poliser som faktiskt bara gjorde sin marktjänst? Så är inte alltid fallet. 


Historien är en i raden av svåra övergrepp på journalister i Ukraina.
Georgji Gongadze är ett tragiskt fall, han försvann i september 2000. Hans kropp hittades med avhugget huvudet utanför Kiev två månader senare. Liksom Tetiana Tjornovils var han undersökande reporter. Fallet kom att kallas för Kutjma gate, efter president Leonid Kutjmas misstänkta inblandning i fallet. 

Väntar på svar vad som hänt hennes man:
Svetlana Zavadskaja 2001 i Stockholm.
Foto © Maria Söderberg 

I Belarus finns fortfarande en rad olösta fall med försvunna personer. Flera av dem leder misstankarna till kretsen nära president Aljaksandr Lukasjenka. En av dessa försvunna är filmaren Dimitri Zavadskij. Han försvann spårlöst på Minsk flygplats den 7 juli 2000.
Hans hustru Svetlana Zavadskaja, som jag träffat vid flera tillfällen, väntar fortfarande på svar om vad som hänt. När hon 2004 stod på Oktobertorget i Minsk med en bild på sin försvunna man slogs hon i ansiktet av polisen.

Oppositionspolitikern Viktar Hantjar och hans vän, affärsmannen Anatol Krasouski, försvann i Minsk på en mindre gata 1999. Bara bilen stod kvar. 

Leonid Kutjmas eftermäle blev beskt till följd av Gongadzes sargade kropp. I Kiev sitter med all säkerhet en regim, med president Viktor Janukovytj i spetsen, oroad över vad misshandeln av Tetiana Tjornovil ska leda till. Protesterna har tagit ny fart på Maidan. Gärningsmännen var kopplade till privata säkerhetsföretag – eller som polisen själva uttrycker det ”brottsyndikat” – och nu svär sig alla, även medlemmar av parlamentet fria från någon som helst kontakt eller inblandning med de gripna. 

I grannlandets huvudstad Minsk sitter presidenten till synes säkert. Just nu. Men även här kan ett enskilt öde få allt på fall. Vad händer den dagen när kropparna av Dimitri Zavadskij, Viktar Hantjar, Anatol Krasouski och andra upptäcks? Detta oavsett var ansvaret faller.
Det hade gått snabbare få klarhet om de haft en smartphone eller en bilkamera till hands när det hände. Ny teknik och Internet tvingar utövarna till nya metoder. Avlyssning och inspelning av bildbevis finns inte bara i händerna på stater eller säkerhetsföretag. 


Kanske blir Tetiana Tjornovils blodiga ansiktet regimens fall? Droppen som tar Ukraina in i ännu en ny politisk tid? Vi kan åtminstone följa detta i realtid. 
Hur hade Ukrainas öde sett ut om det varit fallet åren 1932 och 1933 under den svåra hungersnöden?
Svindlande tanke.

Maria Söderberg 

Besökte Ukraina 2005 två gånger och 2013 tre gånger. 



Mer här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5742993


En protestvåg i Kiev, bränsle till missnöjet med regimen. 

Foto: © Anastasia Vlasova, Kiev Post. 

Bakgrund här och fortlöpande information: http://www.kyivpost.com/content/ukraine/journalist-and-protest-activist-chornovol-beaten-near-kyiv-334224.html

Tetianas Tjornovils egen blogg: http://blogs.pravda.com.ua/authors/chornovol/52b9e29e4286c/

Ambassadörer besöker den skadade journalisten:
"We all were shocked. We think that it is very important to show our support. I think the parliament has not only constitutional, but also moral obligations to ensure that journalists and public activists are protected from violence in this country," Swedish Ambassador to Ukraine Andreas von Beckerath said.

http://www.kyivpost.com/content/ukraine/tv-foreign-ambassadors-visit-journalist-chornovol-in-hospital-334353.html


26 december 2013

Pelikaner och mangroveskog på Tobago

Mangroveskog. Foto © Maria Söderberg (All rights reserved). 

Tobago julafton 2013

Mangroveskog vid det gröna vattnet. Det livsviktiga mötet mellan vatten och land sker just här. Skogen skyddar mot tsunamis. Vi åker sakta med båten längs kanten och vår kapten Marlon säger att han absolut inte vill gå närmare. Rötterna kan skadas. Mangroveträden finns fläckvis längs Tobagos kuster och här inne bland de täta bladverken och rötterna kan fiskar, djur, snäckor få skydd. Här häckar och vilar fåglarna. Träden är salttåliga och har en väldigt speciell egenhet. Marlon pekar och berättar om fröet som börjar gro redan på trädet och när den växer ut till en lufthängande rot och landar i vattnet bildar den med tid ett eget träd. 
Anti-Scampi ropen från Sverige ekar i huvudet. Dammar för jätteräkor anläggs och mangroveskogar huggs ned. Det är en kortsiktig ekonomisk vinning, på sikt förödande. Kanske just julafton är en bra dag tänka på det? Vi ska vidare med båt och snart väntar snorkling bland koraller och spännande fiskar. Och vi får förmaningar om att aldrig röra vid korallerna och inte sticka oss på en sjöborre. 
Som vanligt spanar jag mer efter fåglar än det som är under vattenytan. Ungarna retas. 

På en klippa vid havet sitter en brun pelikan och torkar sig i den varma vinden. Åtminstone ser det ut som om den lyfter vingarna och låter luften härja friskt under spetsarna. Eller så spanar den på fisk. Det finns det gott om. 
Vår båt är bara några meter ifrån, men nej, den lyfter inte. Med näbben nedtryckt mot halsen ser den lätt trumpen ut, bestämd. Ögonen är distinkta. det här är inte en fågel som man vill bli ovän med. Den kan säkert försvara sig rejält med näbben. 
En pelikan på tork. Foto © Maria Söderberg (All rights reserved). 
Just den här pelikanen häckar. Det kan man se på den vita halsen och de lätt gula fjädrarna på huvudet. Uppslagsverken ne.se har inte så mycket att säga om pelikaner. Det finns sju, åtta arter och de lever enbart i varma områden. De blir 115 till 180 cm långa och har ett vingspann på 205 till 360 cm. En myt omgärdar fågeln som kristen symbol för Jesu blod i den gamla boken ”Physiologus” om djurriket som utkom någon gång på 200-300-talet. Där sägs det att fågeln matar sina ungar med blod med att sticka hål på sin egen kropp. En uppoffrande idé som gav pelikanen plats i kyrkokonsten, i avbildningar och även som en del av stadsvapen. 
I mytologin ansåg man att pelikanen älskade sina ungar mer än någon annan fågel.
Idag är pelikanen mindre hotad än på 1950-och 60-talen när framför allt bekämpningsmedlet DDT i Karibien höll på att slå ut den helt. Men tack och lov ökade vetskapen om giftet och arten återhämtade sig. Idag är det fiskeredskap som i första hand dödar fågeln när det inte sker naturligt. 

Just nu älskar jag denna dag. Ungarna trivs på båten, det svalkar. Att spana på fiskar ger minnen under vinterdagar där hemma. Kapten Marlon är en trevlig guide som har med sin egen fyraårige son Sebastian. Jag rörs av allt jag ser och känner hur jag – tillsammans med en reserverad pelikan – lyfter från klippan och spanar österut.
Det är 850 mil till Sverige men allt tycks hänga ihop.

Maria Söderberg 


Länkar: 

Om mangroveskogar:

Här håller den bruna pelikanen till:

Vem vill inte hänga med en pelikan? De med vita huvuden häckar.
Foto © Maria Söderberg (
All rights reserved). 







Foto © Maria Söderberg (All rights reserved). 


Foto © Maria Söderberg (All rights reserved). 
Foto © Maria Söderberg (All rights reserved). 
Foto © Maria Söderberg (All rights reserved). 
Foto © Maria Söderberg (All rights reserved). 
Marlon and Sebastian.
Foto © Maria Söderberg (
All rights reserved). 

I staden Márfa, Ungern, använder man t ex myten om pelikanen i stadsvapnet. "This bird, a common motif in Calvinism, was commonly used as a general representation of Christ very early in the religion’s history. One of the earliest examples, a relief, going back to cca. 1235, can be found in the porch of the Muenster Cathedral. It was due to a false scientific assumption, that the pelican, feeding her nestlings with her own blood, became a symbol for Christ." http://www.nemzetijelkepek.hu/onkormanyzat-marfa_en.shtml