19 januari 2014

Barnets Road – 150 mil, fyra länder

Murmansk november 2013. Foto © Maria Söderberg

150 mil mellan Murmansk och Bodö. Fyra länder. 
Även mitt Arjeplog ingår. 
Allt är sammanbundet med en väg: Barents Road. Men vad betyder denna väg?
Efter snart två i styrelsen med Barnets Press Sverige kan man – jag! – nog gott säga att engagemanget för frågor om Barents är betydligt större i grannländerna. 

Sedan ett år tillbaka har jag undrat. Visst har det funnits i mitt medvetande länge, men begreppet ”Barents väg” har aldrig haft någon speciell bärkraft i mitt engagemang för norr. 
Mina ögon föll på just detta med ”Barents Road” när jag letade information inför en arktisk litterär turné inom ramen för Litteraturresan/Belarus. 
(Resan gick senare av stapeln den 12-20 juni 2013: http://literaryarcticjourney.blogspot.se)

Men nu händer det! Inom ramen för Barents Press Sverige, där jag ingår som suppleant i styrelsen, kommer vi under 2014 att närmare utforska vägsträckan.
Under hösten 2013 har förberedelser gjorts, inte minst i anslutning till Filmfestivalen i Murmansk i november 2013. Vi har spanat in andra som gjort angelägna arbeten. 

Vi är några som diskuterat en resrutt och teman. En angelägen bok som vi gärna ser vara en del av projektet är den om Barents encykopedi. 
Här en kort introduktion: ”Syftet med projektet är att producera en historiebok och en encyklopedi om Barentsregionen, vilket är slutresultatet av ett tioårigt samarbete mellan forskare vid Luleå tekniska universitet, Umeå universitet, Bodö universitet, Tromsö universitet, Lapplands universitet, Uleåborgs universitet, Joensuu universitet, Murmansk State Humanities University, Northern Arctic Federal University Arkhangelsk, Petrozavodsk State University och Syktyvkar State University.” (Från projektbeskrivning, prof. Lars Elenius 2013).

 Vi tänker oss prel. satsa på historia och media. 


Kandalaksja 30 000 invånare.












2014 års turné planeras att delas upp i fyra delar: 

Murmansk och Kandalaksja  i augusti alt. september.
(I samband med Barentsmötet i Kirkenes den 24-26 april ska detta diskuteras med ryska partners).

Kemijärvi och Tervola i september

Luleå och Arjeplog (3-5 oktober)


Fauske och Bodö i oktober 


I Arjeplog har vi redan påbörjat en idé där Gunilla Bresky ska visa sin film ”Jag stannar tiden”. Fler programpunkter kommer. 
http://midsommarudden.blogspot.se/2014/01/hostmarknad-arjeplog-program-pa.html






Spännande historisk bakgrund i korthet: http://www.barentsroad.org/Att-uppleva/Historia.html
”Språket och kulturen känner inga gränser”.

Barents Culture. Kenneth Mikkos spännande hemsida här: http://barentsculture.com

Är du intresserad delta och få information? Mejl till info@mariafoto.se
Vi behöver fortfarande finansiärer och den närmaste tiden kommer vi att söka upp ett antal som vi tror kan vara intresserade. Tips mottages tacksamt!

Maria Söderberg 







Illustration från http://www.barentsroad.org (tack!)
med förstärkning av ev. platser för en ev. turné. 

11 januari 2014

Tänder ett ljus för konstnären Stig Danielson

Änglarna vänder sig om och skjuter. Av Stig Danielson 1988. 
morse, den 11 januari 2014, avled konstnären Stig Danielson. Han blev 77 år.

Det hugger till av sorg och tomhet i hjärtat. 
I mitt arbetsrum har jag en liten tavla av Stig. Den fanns med i den utställning som vi hade på Etnografiska museet i Stockholm 1989.
Utställningen var ett resultat av vår resa till Afghanistan 1987. Den hade svetsat ihop oss. En månads resande i krig med allt vad det innebar gjorde att vi fann en gemenskap som kom att bestå.

Men så bilden av den skjutande ängel, tavlan... temat  är dramatiskt. Det upprepades i Stig Danielsons måleri och berättelser om och om igen; hur de goda en dag tar till vapen och vänder sig om och skjuter. Att han valde att sätta änglavingar på skytten bottnade i hans religionskritik. 


I Stig Danielsons konstnärsskap fanns det framför allt tre arbetsområden.
Under en tioårsperiod dokumenterade han prostitutionen i Stockholm. I målningar och etsningar beskrev han kvinnornas liv. Resultatet blev bland annat boken ”Ömhetens kaniner” (Bonniers 1980). Hans arbete kom att få betydelse för den uppmärksammade prostitutionsutredningen.
Han tog sig an långvården i projektet Glömskans rike. Det blev TV-program, en video och många föredrag.


Förutom sina mer genomgripande projekt målade han segelbåtar, natur – inte minst blommor – och porträtt. Han genomförde regelbundet utställningar i olika länder. Alltid något på gång. 


Stig Danielson på filmpremiär
i Laisvall 2008. Foto Eva Wernlid
När vi träffades första gången 1986 på Söders sluttning på Torkel Knutssonsgatan hade han påbörjat projektet ”Exil”. Han hade redan suttit i pakistanska flyktingläger och tecknat. Nu ville han in i Afghanistan och vi beslöt oss för att resa tillsammans. Hösten 1987 blev det också så. Men först pratade vi igenom allt. Många gånger och ofta. Sedan tyckte jag att vi skulle provgå en sträcka... man kunde ju aldrig veta vilka strapatser som kunde inträffa i Afghanistan. 
Sagt och gjort. En dag hade vi med oss matsäck och gick från Södermalm via sluttningen på Hammarbybacken och till hans barndomskvarter i Saltsjöbaden. 

Det var roligt – och krävande att prata med Stig.
Dessutom hade han berättelser om sitt eget liv som var oerhört gripande. Inte minst handlade det om hur han en dag insåg att han var ett adopterat barn, något som han i sitt medvetande hade insett långt tidigare. 

Han betonade också att man inte kunde tävla med en annan människa. ”Jag är Stig”, sa han. Bara så. Om andra konstnärer lyckades och nådde framgångar, som till exempel hans vän Peter Dahl, gjorde han inga jämförelser med sitt eget arbete. 


Vi fick vara med om många händelser i Afghanistan 1987. Resan blev en månad lång och vi färdades med gerillan över gränsen, in i Paktia och Logar. 
Vi kompletterade varandra. Stig gjorde fantastiskt fina bilder från kriget som fick stor spridning. Han ville tillbaka. Men det blev inte så. Och när han senare blev sjuk blev det än mer svårt. Afghanistan och dess folk hade en fast förankrad plats i hans hjärta. 
Laisvall 2008. Foto Eva Wernlid
I Afghanistan var det svårt att säga ”Stig”, det blev istället ”Stek” eller möjligen ”Stik”. Detta lockade fram många skratt, fniss. När jag tänker på vårt nära umgänge med afghanerna under resan var det framför allt skratten jag minns. Och alla helt fantastiska situationer som ”Stek” framkallande. han var som ett barn; naturlig, nyfiken och alltid med på upptåg. 

När jag skulle ha premiär på filmen ”Länge leve gruvan!” 2008 i Laisvall kom Stig med. Det var verkligen roligt få visa honom bitar av mitt Arjeplogs kommun. Inte minst blev han förtjust i Galtispouda dit vi åkte en kväll för att se på utsikten. Detta berg pratade han ofta med mig om. 


Tavla av Stig Danielson som såldes på Bukowiski
a
uktion i december 2013. "Ryttare under strid i Afghanistan".
För några dagar sedan passerade jag hans lägenhet på Hornsgatan. Tänkte att jag skulle gå in. Men nej, det var bråttom att hämta en film vid Hornstull och jag knuffande undan mitt dåliga samvete. Jag hade inte ringt till Stig på ett bra tag. Senast vi pratades vid var jag på resa, samtalet blev kort, och jag skulle höra av mig.
Den känslan får jag leva med. Men sticket i hjärtat av att jag inte hörde av mig förbyts sakta i en stor tacksamhet att jag fick dela så många speciella ögonblick med Stig Danielson.

Tänker på din familj och vänner ikväll, och då främst på din dotter Angela Langenskiöld och mångåriga nära vännen Sieme Wolfert.
Ljuset fortsätter att brinna. 

Minns dig med värme, Stig! 

Maria Söderberg


Mina bilder från Afghanistan med Stig finns i en annan dator.
Ska visa några av dessa bilder senare i denna länk.
Tack Eva Wernlid för bilderna från Laisvall!



En rapport från resan 1987:
“Notes from a bombed area” : Baraki-Barak, Logar / text and photo Maria Söderberg ; Drawings Stig Danielson ; edited by Ludvig W. Adamec.

Några av Stig Danielsons teckningar från resan till Logar 1987. Finns på Sten Holmbergs hemsida:
http://www.edithor.se/Site_1/Reproduktioner.html


Från Logar, Afghanistan. Av Stig Danielson.

Från Logar, Afghanistan. Av Stig Danielson.

Från Logar, Afghanistan. Av Stig Danielson.























































"Jag med min låga"
Av Stig Danielson.
Från hemsida Förening i konsts hemsida:


”Stig Danielson finns bl.a representerad på Moderna museet i Stockholm även på Museum of modern Art, Metropolitan Museum i New York.


Stig Danielson född 1935
Pernbys Målarskola 1953
Konsthögskolan 60-65
Stig är känd för sina bilder av prostituerade och utslagna, senare reste  han i krigets Afghanistan och tecknade och gjorde bilder från flyktingläger. För några år sedan drabbades Stig av en kraftig järnblödning som gjorde att han inte kunde resa som förr. Parallellt med sina projekt har han alltid målat blommor.Här visar han de senaste blomsterbilderna av vissnande och döda blommor men också blommor fulla av liv. Känneteckande för Stig Danielsons konstnärskap har varit att skildra något som skulle kunna kallas för utanförskap . Även blommor kan ha ett utanförskap men fulla av liv.”
http://www.foreningikonst.se/galleri_fik/







10 januari 2014

En krabba till Minsk: ”Svik oss inte, Petrovitj!”


Murmansk 23 november 2013. 
En fiskare med en Kamtjatkakrabba på huvudet. Lördagen den 23 november 2013 pryds Murmansk Nyheter av stora klor. Krabban ska i levande skick transporteras till Minsk och centret för oceanografi. Där ska den likt den berömda bläckfisken Paul – som för tre år sedan under fotbolls-VM i Sydafrika förutspådde rätt vinnare i Tysklands matcher – anvisa resultat med sina klor.
”Svik oss inte, Petrovitj!” lyder rubriken och redaktionen hoppas med sina läsare förstås att det ska gå bra för Ryssland i det kommande Ishockey-VM i Belarus.
Idrott tar stor plats i det offentliga livet. 
OS i Sotji närmar sig och de främsta ryska TV-kanalerna visar oupphörligt den olympiska eldens framfört i landet. Ena dagen är facklan i rymden, nästa dag åker dyker den ned i världens djupaste sjö Bajkal. 14 000 fackelbärare är engagerade. 

En titt i lördagens tidning handlar mycket om framtidsfrågor. Det ska byggas stora vindkraftsparker på Kolahalvön 2025 och 2030. Under Murmansk affärsvecka diskuteras turismen som förväntas öka. På ett seminarium förundras man hur Norge lyckats göra ett turistmål av Svalbard med 70 000 besökare, medan man själva står och stampar. 

Murmansk har förlorat en tredjedel av sin befolkning sedan 1991. Trenden fortsätter. 
Ett reportage berättar glatt att man lyckats få fem ukrainare att flytta till Murmansk. De är etniska ryssar och de passar väl in i det statliga programmet ”Landsmän”. Deras yrken är apotekare, elektromekaniker, ellokförare, barnmorska och barnförfattare. 

Vad står det inte om i lördagens tidning? De skulle i så fall vara de offentliga icke-frågor som ofta upptar utländska västmediers intresse: Lagen som klumpar ihop homosexuella med pedofiler, medlemmen i Pussy Riot – Nadezjda Tolokonnikova – som skrivit brev om förhållandena i fängelset och varför inte om den ökade öppna rasismen som gjort samhället farligt att leva i för mörkhyade. Det är lätt att vaggas in i tysthetens bekväma landskap, men de unga röstar med fötterna. Sällan med politiska aktioner. Genom Internets öppna fönster kan de jämföra sin liv med andras och de flesta söker sig bort. 

Murmansk nyheter innehåller på sina tjugo sidor knappt en enda bild på en ung person. Men på ett helt uppslag beskrivs i god självhjälpsanda hur man ska undvika undergång: ”38 enkla sätt att bli en förlorare". Allt avslutas med uppmaningen att man måste ta ansvar för sitt eget liv och inte bara ägna sig ”åt tomt prat”.

Krabban Petrovitj spådomar ska bli intressanta att följa.

Maria Söderberg

Texten även publicerad i Tvärdrag nr 3-4/2013. 

Murmansk. Foto © Maria Söderberg 



Murmansk. Foto © Maria Söderberg 

8 januari 2014

Mikola Statkevich: Prisoner of Conscience

Mikola Statkievich 2006. Photo © Maria Söderberg 
”Authorities consider me dangerous”


2-7-2007

In 2005 Mikola Statkevich, The leader of Social Democratic party, Narodnaya Hramada, was sentenced to two years of imprisonment for staging a protest rally. He was a so-called sentence at a correctional labour, in Baranavichy.

About half a year ago Mikola Statkevich was transferred from Baranavichy to the village of Blon, Pukhvichy region. Since that time, says the website www.charter97.org (29/1-07) he hadn’t been granted a leave and not allowed to meet with his sick father living in Baranavichy

This short interview on film was made in June, 4 2006. http://www.youtube.com/watch?v=j4I1URvqVP0

His wife was on a short visit. 
They all sat in flat of Mikola Statkevich´s father.

In an interview made recently by Radio Svaboda (January, 2007) Statkievich said:
“It is possible that they are going to release some political prisoners in order to coax Europe, primarily Germany. It is possible my variant is also being considered. But frankly speaking, I would not like to be used like this. Kazulin is in a more difficult situation now. Let them release him. And I have to serve half a year more, and I do not want to be a pawn I this game.”

Mikola Statkevich planned to hold one of the meetings at Minsk railway station. He was waiting for a suburban electric train to Pukhavichy. However, at the noon on January 29 all people on the railway station were asked to vacate the station for the time of a check. People were told that allegedly a telephone call about mining planting on the station had been received. As a worker of the railway station told later, a mine wasn’t found during the check.

From the interview made by Maria Söderberg.


6.6.2006    © text Maria Söderberg


”I try to educate them and don’t offend anyone. Concerning the militia, I try to understand their situation and they are grateful for that”.

“This is such a unique Belarusian type of punishment, something in between correctional labour and imprisonment.
People used to call it “chemistry” because it was used during Soviet times in order to mobilise a work force for the dangerous chemical industries.
Instead of sending convicts to prisons, the authorities sent them to live and work near those industries.
During the first four months I stayed at the commandant’s facilities,
I had the right to leave only on the way to or from work.
According to the law, I’m not allowed to leave the territory of the city where I’m placed. However, if one behaves well and has family in that city, it is possible to get permission to stay with the family.
My father lives here, who is about 80 years old, and has had cancer surgery. I’m allowed to stay with him on certain conditions, such as not leaving the apartment at night, registering at the militia on a daily basis, and not changing my work place.

They forced me to take a job at a state-run enterprise, though I had some other possibilities. I have a degree in technical sciences, can teach or be a journalist at a local newspaper. But I work as a mechanical engineer at a local service for maintaining home electronics.
After a rather difficult initial period marked with conflicts during which I had to fight for my rights and basic freedoms, a fairly quiet period came.
It did not last long since elections were approaching.
I was taken back to the commandant’s facilities without any explanation, which, by the way, is a violation. I did not leave the room for a month during that spring.

One or two militia officers were constantly present. The reason for this... well, the same why I’m here to begin with: authorities consider me dangerous. They probably have psychological portraits of all leaders of opposition. They fear that something like the Ukrainian “orange” revolution will take place in Belarus, so they have isolated me and some other people who in their opinion could lead this kind of political development.
The elections took place and in the end of March I was again allowed to stay at my father’s.

However, that was not all. As soon as Lukashenka is about to show himself at some public occasion or when some sort of  anxiety starts in Minsk, I am put back in isolation for a couple of days prior to the events. For example, during his inauguration, demonstration in memory of Chernobyl, May-Day demonstration, ceremonies on 9 May and so on.
Another example, on 17-26 June, a military exercise within the framework of the Organisation for Collective Security will take place in Baranavichy. Lukashenka, Putin, leaders of some Central Asian countries are expected. I’m getting ready, too. If Lukashenka comes here, it means that not one or two militia officers will sit here with me but an entire section with machine-guns... Maybe, even a tank will be placed under my window...because there is this unproportional fear of me.

According to the law, if a convict does not commit any breaches after serving a third of a term, his sentence needs to be reviewed.
Representatives of the authorities of this city, all militia, all KGB dream to get rid of me because of all the troubles I have caused them: they need to watch over me, to control who comes to visit me, they are responsible that I won’t run to Minsk to make some revolution there. So they have prepared all papers for the court to send me out but their bosses at the central KGB forbid them to do this. It is against all the laws but pretty much understandable: imagine, how could Lukashenka come out on a square on 3 July , the Independence day, to lay flowers knowing that Statkevich is somewhere in the city?
It’s impossible...that’s the situation. I don’t know what will happen to me but one thing is clear:  these authorities are afraid. They are afraid because they have stolen power at the so called elections. There were not any elections. The majority of those who came to vote did not vote for Lukashenka.
He is not a legitimate president in the eyes of the Belarusian society. This is where his unproportional fear comes from.

I personally see the future rather optimistically. I was impressed to see tens of thousands of people who came out on the election day on 19 March. They were told they would be shot if they came out on the squares and they came out even with this threat. They were ready for a struggle. In the end it turned out so that the authorities have calculated everything right. One person should have been there, a leader who could take the initiative upon himself and try to do something. Someone needs to give this wall a push. Maybe the wall is all rotten and we don’t know that!

In regards to my fellow inmates, I’m nice to them. I try to educate them and don’t offend anyone. Concerning the militia, I try to understand their situation and they are grateful for that.

Again, according to the law, after serving half of a sentence, a convict might be released on probation and if he breaches a law, he is put back in. My turn comes on 29 July. Another chance will be the amnesty in connection to the Independence day on 3 July. Sentences of all convicts with such light articles as mine should be reviewed. So according to the legislation, no later than on 29 July I have to be released since I have not committed any breaches. But again, would it scare Lukashenka? A breach is easy to invent. I don’t want to speculate about something that is not in my power. However, I understand that if I showed signs of breaking down or resigned myself, I could have already been released. But I don’t play such games.

Besides, I know that the social-democrats within our own party and the European coalition headed by me are under a lot of pressure right now. Prosecution of the Malady Front which is a member of our Coalition is under way. I have become a symbolic figure for them. So even for the sake of freedom I cannot pretend that I’ve calmed down, that I’ve resigned my struggle. I continue to work even here. I write and publish articles. The executive bureau of Narodnaja Gramada gathers in this apartment every now and then. We need to be very careful though. Once participants have missed the militia patrol by only 5 minutes. Narodnaja Gramada is a party out of law right now, the same as the Malady Front. One can be convicted to 2 years of imprisonment for being a member of the NG. Regardless people keep working. The structure of the party functioned well during the last elections. They wait for me. So once again, I cannot even pretend that I’ve gotten scared of the regime or resigned ... let the authorities be afraid of me.

I’ve published some articles on election technologies. The last one came out in Nasha Niva before the elections titled “Time of Freedom”. I’ve analysed the strategy for the coming elections. I wrote that the elections are just for show, that they are a farce, nobody was going to count votes. Only one thing was left to do, namely to call people to come out on the square.
I have now prepared another text on election technologies, which is for the coordination bureau of the European Coalition to read. It is an analysis of the last elections and proposals for the future. It is a rather long detailed document but it is needed now.

I also write analytical articles. For example, already after the first weeks of imprisonment I have prepared an article under the title “Main Resource”. It is about a need for the opposition to show readiness to sacrifice for the sake of their ideals and how this affects people, with examples from Ukraine. My articles have an effect on the development of the democratic forces in the society. I know this, I feel this. People do react.
I have also prepared a philosophical essay because I knew how this election campaign was going to end and that people would need support and an explanation. Those people who intuitively understand and who take the risk in the name of freedom – to explain for their families why it was needed. It is called “Ethics of Free People”. I received good responses. Responses have come from very different types of people. They write to me, send me signed books and come to thank me. It is a short essay but I have worked on for half a year. I had a good and easy initial material – my own life.”

© Photo and text Maria Söderberg