 |
| En icke-retuscherad bild av Helena Johanson, Internationell chef på TCO. Foto © Maria Söderberg |
Helena Johanson, Internationell chef på TCO, behövde en ny porträttbild för hemsidan. Den ses av tusentals människor varje dag. Hennes look var ny. Det långa rågblonda håret var borta och ersatt av en tuff, kort frisyr.
Eftersom jag just hade varit på uppdrag för TCO för att skildra händelserna på Majdan i Kiev, låg det nära till hands. Vi skulle ändå ses.
Visst kände jag till att Helena Johanson behandlades för cancer, detta hade vi pratat om, och jag var imponerad över hennes sätt att berätta om det. Det gjorde det lättare att träffas och prata om allt annat, också.
TCO är en av Sveriges största och mest inflytelserika organisationer. Här finns 16 medlemsförbund med sammanlagt 1 275 975 medlemmar.
Helena Johanson kommer till fotograferingen i kängor, mörkblå bomullsklänning, en fyllig knallröd sjal, matchande halsband och så – en slang.
Jag måste få veta; vad händer? En slang?
Helena Johanson berättar att hon just nu genomgår en period med cellgiftsbehandling. Cancern upptäcktes för ett år sedan, hon genomgår behandling. Arbetar inte full tid.
Glatt berättar hon att det numera inte behöver göras på sjukhus. Hon visar flaskan i fickan som förser henne med vätskan i rätt dos. Eftersom hon tiden innan sina fackliga uppdrag arbetat som sjuksköterska kändes det betryggande. ”Fördelen är att jag kan vara på arbetet, istället för ligga i en säng på sjukhuset”.
Fotograferingen i det lilla rummet på TCO kantades av diskussioner. En av dessa handlade förstås om Palestina. Helena Johanson har ägnat en stor del av sitt liv för att kämpa för det palestinska folkets rättigheter. I år är det FN:s internationella år för solidaritet med det palestinska folket, hur ska detta uppmärksammas. Varför är du engagerad för deras sak, undrade jag. ”För att det är så orättvist!”, svarade hon.
Men så den där tunna slangen. Jag fick retuschera bort den på bilderna som skulle gå till TCO:s hemsida. Men samtidigt – det var ju något livgivande och lockande att ta bilderna.
Det var sorgligt.
Ingen borde drabbas av cancer.
Min pappa hade det. Många vänner och släktingar har klarat sig, men också förlorats i den gåtfulla sjukdomen. Den livgivande förbindelsen mellan kropp och vätska fick mig att tänka på navelsträngen; ett koppel till ett husdjur; en astronaut som sitter fäst vid sin kapsel i universum; ett osynligt band mellan förälder och barn; en pacemaker i ett hjärta; en utsvulten vandrare som stoppar i sig en korvmacka; ett barn som ammas... mellan allt vilar ett samband om kärlek, lycka och ett hot.
Långt efter bilderna togs, vilket tog knappt en halvtimme, tänkte jag på detta.
Det är livet självt.
Där, i ett litet sammanträdesrum på Linnégatan, låg livet i sin starkaste och mest sköra förbindelse.
Maria Söderberg
6 juni 2014
Tillägg den 2 oktober 2014. Innan jag la upp denna text fick naturligtvis Helena läsa allt och godkänna. Hon tyckte om liknelsen.
Natten mot tisdag, kl. 23:50 måndag den 30 september, dog hon lugnt och stilla på Stockholms sjukhem. Hennes sjukrum var sista veckan hemvist för många vänner och släktingar. Nu saknas hon alla.
Tillägg den 10 november 2014. I fredags jordfästes Helena. Det var en oerhört vacker ceremoni. Bo Forsberg, Diakonia, gammal vän och vapendragare för mänskliga rättigheter, höll i förrättningen. Tal hölls även av Sture Nordh, ordf. i TCO 1999-2011, som en gång var med och anställde Helena på TCO som ansvarig för internationella frågor.
Begravningen genomfördes på det sätt som Helena önskade.
Det var en en lika vacker som sorglig stund i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården.
I ett brev som vi fick vid utgången hade Seppo Sinimaa bland annat skrivit: ”Det är fantastiskt med alla som visat sin kärlek, vänskap och respekt till Helena under de 16 månader hon kämpade. Kämpat har hon gjort hela sitt liv, men jag menar kampen mot cancern. Det var önskan att finnas på plats för Siri som gjorde att hon orkade så länge trots att resan var oerhört tuff”.
 |
| Kistan med det fina porträttet av Helena (taget av Donald Boström). |
 |
| Helenas önskan var att Bo Forsberg skulle hålla i begravningen. Det gjorde han – och spred värme kring hennes minne. Foto Maria Söderberg |
