Fotograf Maria Söderberg: Pelikaner och mangroveskog på Tobago

Tobago julafton 2013

Mangroveskog vid det gröna vattnet. Det livsviktiga mötet mellan vatten och land sker just här. Skogen skyddar mot tsunamis. Vi åker sakta med båten längs kanten och vår kapten Marlon säger att han absolut inte vill gå närmare. Rötterna kan skadas. Mangroveträden finns fläckvis längs Tobagos kuster och här inne bland de täta bladverken och rötterna kan fiskar, djur, snäckor få skydd. Här häckar och vilar fåglarna. Träden är salttåliga och har en väldigt speciell egenhet. Marlon pekar och berättar om fröet som börjar gro redan på trädet och när den växer ut till en lufthängande rot och landar i vattnet bildar den med tid ett eget träd.

Anti-Scampi ropen från Sverige ekar i huvudet. Dammar för jätteräkor anläggs och mangroveskogar huggs ned. Det är en kortsiktig ekonomisk vinning, på sikt förödande. Kanske just julafton är en bra dag tänka på det? Vi ska vidare med båt och snart väntar snorkling bland koraller och spännande fiskar. Och vi får förmaningar om att aldrig röra vid korallerna och inte sticka oss på en sjöborre.

Som vanligt spanar jag mer efter fåglar än det som är under vattenytan. Ungarna retas.

På en klippa vid havet sitter en brun pelikan och torkar sig i den varma vinden. Åtminstone ser det ut som om den lyfter vingarna och låter luften härja friskt under spetsarna. Eller så spanar den på fisk. Det finns det gott om.

Vår båt är bara några meter ifrån, men nej, den lyfter inte. Med näbben nedtryckt mot halsen ser den lätt trumpen ut, bestämd. Ögonen är distinkta. det här är inte en fågel som man vill bli ovän med. Den kan säkert försvara sig rejält med näbben.

Just den här pelikanen häckar. Det kan man se på den vita halsen och de lätt gula fjädrarna på huvudet. Uppslagsverken ne.se har inte så mycket att säga om pelikaner. Det finns sju, åtta arter och de lever enbart i varma områden. De blir 115 till 180 cm långa och har ett vingspann på 205 till 360 cm. En myt omgärdar fågeln som kristen symbol för Jesu blod i den gamla boken ”Physiologus” om djurriket som utkom någon gång på 200-300-talet. Där sägs det att fågeln matar sina ungar med blod med att sticka hål på sin egen kropp. En uppoffrande idé som gav pelikanen plats i kyrkokonsten, i avbildningar och även som en del av stadsvapen.

I mytologin ansåg man att pelikanen älskade sina ungar mer än någon annan fågel.

Idag är pelikanen mindre hotad än på 1950-och 60-talen när framför allt bekämpningsmedlet DDT i Karibien höll på att slå ut den helt. Men tack och lov ökade vetskapen om giftet och arten återhämtade sig. Idag är det fiskeredskap som i första hand dödar fågeln när det inte sker naturligt.

Just nu älskar jag denna dag. Ungarna trivs på båten, det svalkar. Att spana på fiskar ger minnen under vinterdagar där hemma. Kapten Marlon är en trevlig guide som har med sin egen fyraårige son Sebastian. Jag rörs av allt jag ser och känner hur jag – tillsammans med en reserverad pelikan – lyfter från klippan och spanar österut.

Det är 850 mil till Sverige men allt tycks hänga ihop.

Maria Söderberg

Länkar:

Om mangroveskogar:

http://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/mangrove-skyddar-och-forsorjer

Här håller den bruna pelikanen till:

http://ebird.org/ebird/map/brnpel?bmo=1&emo=12&byr=2009&eyr=2013

Vem vill inte hänga med en pelikan? De med vita huvuden häckar.
Foto © Maria Söderberg (All rights reserved).

I staden Márfa, Ungern, använder man t ex myten om pelikanen i stadsvapnet. "This bird, a common motif in Calvinism, was commonly used as a general representation of Christ very early in the religion’s history. One of the earliest examples, a relief, going back to cca. 1235, can be found in the porch of the Muenster Cathedral. It was due to a false scientific assumption, that the pelican, feeding her nestlings with her own blood, became a symbol for Christ." http://www.nemzetijelkepek.hu/onkormanyzat-marfa_en.shtml

Fotograf Maria Söderberg

26 december 2013

Pelikaner och mangroveskog på Tobago

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar